Dörren till köket flög upp. Min chef, Anne, klampade in. Som vanligt var hon två timmar sen. Min bästa vän och kollega Linda och jag hade spenderat den ovanligt lugna juli förmiddagen med att fylla på dryckeskylarna och sortera topping till glassbaren i den lilla restaurangen, caféet och butiken som kallades ett “bistro” av sin ägare.
“Kan ni ta de sista bilderna till glassmenyn?” frågade Anne i hennes numera vanliga, sura röst. Detta var egentligen ingenting som ingick i mina arbetsuppgifter utan något jag hade tagit på mig på mig att göra innan vi hade öppnat, vilket på grund av bristande tidsplanering från ledningen inte hade gått som planerat. Som så mycket annat.
“Visst.” Vi hade ändå inget att göra efter att vi var klara med glassdekorationerna som fortfarande låg förpackade och undangömda i sin kartong, trots att vi haft öppet i över en månad. Jag öppnade kylfacket där vi förvarade frukt och bär och insåg snabbt att det ända som fanns kvar var en skål med hallon som såg ut som om de blivit attackerade av ett bommullsmonster. Jag vände mig till det lilla kontoret som var inklämt i ett skrymsle bakom den mångfunktionella kassadisken och gästtoaletterna. “Anne, vi har ett problem,” började jag, säker på att hon skulle förstå omöjligheten i att följa hennes instruktioner. Jag hade känt henne praktiskt så länge som jag kunde minnas, och visst var hon en speciell karaktär, men nog trodde jag att hon var en förnuftig person. “Det finns bara mögliga hallon kvar, och vi behöver passionsfrukt, banan, jordgubbar och blåbär för att kunna ta bilderna till menyn.” Jag kunde se att hon var irriterad, kanske till och med arg, på det ihopknipna ansiktsuttrycket som prydde hennes ansikte medan hennes blick var som fastfrusen på en punkt på datorskärmen framför henne.
“Och?” Med det ordet fick hon det att låta som om det var mitt fel att det var slut och att jag fick skylla mig själv eftersom jag inte köpt nya. “Du kan väl göra dem ändå?” muttrade hon och jag kände frustrationen bubbla upp inom mig. Vad tänkte hon med egentligen?
“Men vi har ju redan bilder som vi inte kan använda.” Jag tog upp min mobil ut förklädet och började skrolla bland mina foton. Hon visste att vi redan hade bilder, jag hade skickat dem till henne och hon hade varit med när vi hade dukat fram två hela bord med olika glassupplägg en vecka innan öppningen just för att vi skulle ha foton till menyn. “Kolla.”
“Isabella!” Linda ropade på mig från glassbaren. “Var var det vi skulle ha dessa?” Hon viftade med en hand full av färgglada paraplyer, så jag ursäktade mig och gav min telefon till Anne så att hon kunde bläddra igenom bilderna som hon hade glömt existerade
När vi var klara satt vi på golvet och diskuterade vad som behövdes göras, Anne blängde fortfarande surt på allt som råkade passera framför henne. Vi kollade över glassmenyn som för tillfället saknade bilder på vad det faktiskt var som kunderna kunde beställa, utan som bara hade en titel och kort uppräknade ingredienser;
Saltbomb
1 kula Saltlakrits, 1 kula Hallon Saltlakrits, 1 kula Saltkaramell, lakritsströssel, passionsfrukt
Bananasplit
1 kula Vanilj, 1 kula Choklad, 1 kula Apelsinchoklad, chokladsås, grädde, banan, jordgubbar, blåbär
Daim
1 kula Knäck, hard-chocolate-sås, daimkulor
Då kom jag att tänka på något jag inte hade tänkt på tidigare. “Anne, kan vi göra så här?,” började jag och hoppades att jag inte skulle förvärra hennes redan dåliga humör, men jag kunde verkligen inte förstå varför hon ville att vi skulle slösa både produkter och tid på bilder som vi absolut inte kunde använda. “Om vi gör uppläggen som inte behöver några bär idag, vilket är tre stycken, och så skjuter vi upp de andra till i morgon så att vi kan göra dem rätt. Jag kan stanna kvar och ta bilderna efter att jag slutat om vi inte hinner under dagen.” Anne nickade, men sättet hon snörpte ihop munnen på sa mig att hon inte var helt nöjd.
No comments:
Post a Comment