2007

Jag tittar ner på mina slitna tennisskor som jag fått efter att F hade vuxit ur dem. Fula men bekväma. F har också tagit på sig bekväma skor medan M valt högklackade svarta stövlar, något jag invärtes skakar på huvudet åt.
   Tiden går, folkhavet fylls på bakom oss och temperaturen stiger i takt med mina hjärtslag.
   “Go’kväll!” Husbandet Ramsells sångare kommer in på scenen klädd i en grön t-shirt och påsiga, grå cargobyxor medan gitarristen och trummisen försiktigt börjar spela på en för mig okänd rocklåt. Några i publiken bakom oss hejar lite halvhjärtat tillbaka, som om folkmassan inte riktigt vet hur den borde reagera. “Vi testar en gång till, så får alla va med. Go’kväll!” Den här gången svarar alla och jag känner energin växa, det är nu det börjar. Vårt väntande är över, och den dova värken av att ha stått på samma ställe i över två timmar är som bortglömd.
   En välbekant melodi spelas får människorna omkring mig liv. Take on me, take on me, take me on, take on me, I'll be gone, in a day or two. Med mentaliteten av en bikupa klappar och jublar vi över låtvalet och snart försöker alla vara med och ta de högsta tonerna. Sweet dreams are made of this, who am I to disagree? I travel the world and the seven seas, everybody's looking for something. F drog oss närmare scenen, nu var det bara tre rader med människor mellan oss och staketet.
   “O-oh!” O-oh! Markoolio glider ut på scenen i en vit kostym ut på scen och får med sig hela publiken. Det är ju värsta schlagern! Jag klappar, skrattar och sjunger. Folk omkring mig visslar och hejar. “Vem är världens bästa artist?” vi mumlar ett otydligt svar, med vilket han inte är nöjd. “Vem är världens bästa artist?” Markoolio vi skriker som om vi hade en mun, en röst. Nostalgin för mig tillbaka ännu längre bakåt i tiden, fast låtarna är inte samma som då. Han klättrar ograciöst ner från scenen och ställer sig på staketet och hela publiken rör sig mot honom, som kycklingar kring en hönsmamma,. Han sträcker ut mikrofonen i publiken och enskilda röster ekar i högtalaren. Reggae! Ingen sommar utan ragga!
   I’m calling your name! Magnus Carlsson dansar ut och hela publikhavet sjunger och dansar med. ... Riding on the big waves of love... Den bekanta melodin till “Live Forever” dras igång och vi oooar exalterat med. Aah, aah, aah... Aah, aah, aah... I will live forever, if you always keep me in your mind. Jag kan varje ton, varje ord och i detta ögonblick, när min röst blandas med resten av publiken är jag inte rädd för att visa det. Jag kan inte stå still, musiken lever i mig och den måste ut. I’m gonna live forever, don’t you ever forget, that all the stars in heaven will shine for me!    Sen är det Dannys tur. Mitt hjärta bultar. Det är detta jag har väntat på. Han har solglasögon trots att det är mörkt ute och den svarta munkjackan ser allt för varm ut för den varma sommarkvällen. Han dansar runt scenen och jag är som förhäxad, vi har gått vilse i musiken. And I’ve been trying everyday to forget you, now I know that just ain’t right ... It’s all about our love. Vi är ett, för ett ögonblick har jag glömt att jag är jag och inte en del av musiken. Värmen är otrolig, men jag kan inte stå still. Musiken vibrerar igenom mig, pulserar som ett hjärta. Vårt hjärta. Det känns som om hela världen är här, nu. Samtidigt känns det som om jag var ensam, bara jag och texten, melodin. Mina tankar smälter undan, jag lever bara här och nu. I musiken. Utan den skulle jag sluta existera. Play it for the girls! ... Play it for the world! The dreams never dies.
   “Schalala” Schalala “Schalalalalalalala” Schalalalalalalala. “Schalala schalalala schalalalalalala” Schalala schalalala schalalalalalala. Vi sätter det på första försöket, inga uppmaningar behövs den här gången, jag är stolt men jag vet inte varför. Hey! I’ve been feeling kind of lonely since you left! Danny fejkar ett telefonsamtal och framför ett dansnummer i vilket han kastar av sig solglasögonen och jublet stiger omkring mig, jag jublar också, utan att tänka. Warm and cold, you grab me down, you lift me with your magic. Han kliver ner på en av högtalarna och en en gång dras publiken mot punkten där han råkar befinna sig,. Kodachrome, are lazy beams creating this illusion. Han hoppar ner, vi pressar ihop oss ytterligare, som om han var en magnet och vi metallspån. Trots att jag är tre rader från staketet kan jag nästan röra honom. Nästan. I can leave any day, but you’re always gonna stay on my mind. Tokyo, you’ve got the rhythm in you! High and low, she’s gonna do it to you! En av konfrancéerna kommer ut på scenen och börjar knäppa upp sin skjorta och Danny hänger på och tar av sig jackan. Vi skriker igen...
   Jag var elva, min plastsyster F skulle snart fylla tretton och hennes kompis M var ytterligare några månader äldre. Vi stog framför den för mig massiva scenen, lite höger om mitten, förväntansfulla men även något nervösa.