Vinternätter

Alice klev på buss 325, något som brukade vara en del av hennes vardagliga rutin. Innan. Innan hon träffade Oliver. Innan hon försvann. Innan hon tvingades lämna allt bakom sig. För deras skull. Då var hon nitton, nu hade mer än tjugo år passerat men den familjära lukten av blöta vinterkläder och cigarettrök väckte en ovan hemkänsla till liv. Hon föll tillbaka i gamla vanor; hon satte sig på det tredje sätesparet bakifrån med gymväskan på sätet bredvid sig, en armbåge stödd mot den lilla kanten vid fönstret medan hon såg ut över den numera obekanta staden. 

Alice blick gled över den gamla biografen. En känsla av melankoli spreds genom henne när hon såg hur ensam den tomma byggnaden verkade vara. Den hade varit nedlagd i över fem år, det visste hon. Men det var där det började, eller var det mer korrekt att säga slutade?
 
“Hej!” Alice andedräkt blev till ett vitt moln medan hon glatt vinkade åt den blåögda mannen som väntade på henne utanför biografen. Hans ansikte var gömt från gatlampornas elektroniska sken av luvan på hans jacka och hans ansikte badade i nattsvarta skuggor.

   “Hej!” Han log det leende han alltid log när han var omgiven av främlingar. Det var, för den omedvetna, ett självsäkert, snett flin. De pärlvita tänderna helt gömda bakom hans läppar. Alice visste bättre. Han kom närmare och gav henne en fjäderlätt kyss innan han virade sin arm runt hennes axlar.

   “Alice! Vänta på mig!” Maria kom utspringande från biografen men skyggade tillbaka när hon såg Olivers mörka siluett. “V-v-v-vem är du?!” Alice kunde inte låta bli att le, det värmde att hennes bästa vän försökte stå upp för henne. Hennes motståndare var dock ofarlig - i alla fall för henne.

   “Maria, det är okej”, sa Alice i ett försök till att lugna sin upprörda vän. “Det här är Oliver. Oliver, det här är Maria.”

   “Hej”, Oliver log snällt och vinkade med sin lediga hand, noga med att dölja sina hörntänder. “Så det är du som är den mystiska bästa vännen.”

   “Ehm... Vem är du?”

   “Jag är besviken”, skrattade han. “Trots att jag redan visste att du skulle säga det.” 

   “M, han är min pojkvän.” 

   “Va?!” Marias röst var fylld med en blandning av besvikelse och chock. “Sedan när?”

   “Kom, vi pratar på vägen hem.” Alice tog Marias hand och ledde sin förvirrade väninna till den svarta volvon som stod parkerad en bit längre ner på gatan. De tre satte sig: Oliver i förarsätet, Maria och Alice i baksätet.

   “Hur länge har ni varit tillsammans?!” Marias chock hade övergått i ilska, något som var ovanligt för den annars så tålmodiga unga kvinnan med det kopparfärgade håret. Alice skämdes, men hon visste att hon inte haft något val.

   “Två år”, Alice sträckte sig efter vännens hand och kramade den i sina. “Jag skulle ha berättat om jag kunde.” Maria slet sin hand ur Alices.

   “Hur kunde du!” Ilskna tårar rann nerför hennes kinder och hennes bruna ögon brann av något som bara kunde vara avsky. “Jag trodde vi skulle berätta allt för varandra!” 

   “Jag vet.” Alice slog ner blicken till sina tomma händer. De hade aldrig bråkat förut. Inte så här. “Jag ville berätta, men...”, hon kastade en snabb, omedveten blick på Oliver.

   “Men han lät dig inte.” Avslutade hon giftigt, som om det var den enda sanningen som existerade. “Vi svor att aldrig låta någon kille komma emellan oss!”
   “Jag... Det är inte... Omständigheter...” Alice kunde inte hitta orden, de ville inte forma meningar i hennes huvud.   “Ni kan släppa av mig här.” Maria korsade armarna och blängde kallt ut genom rutan.
   “Vi kör hem dig.” Nästan bad Alice.

   “Jag vill inte att ni kör mig hem. Stanna bilen!”
   “Snälla Maria...” Oliver svängde upp på trottoaren och stannade med ett ryck. Maria slängde upp dörren och stormade ut.
   “Jag vill aldrig se er igen!” Alice hörde gråten i hennes röst och hon kände den samtidigt bubbla upp inom sig själv. Vad hade hon gjort? Alice klev ut ur bilen, tog ett djupt, isande kallt andetag och skrek. Högt. Ilska och sorg blandades. Det gjorde ont. Det var smärtsamt än något hon tidigare hade upplevt. Bildörren öppnades bakom henne och en kall hand sträcktes efter hennes. Oliver drog henne försiktigt in i bilen. Han kramade hennes hand och startade motorn. Alice lutade sig mot hans axel, en ensam tår letade sig ner för hennes kind.

Bussen svängde in på centralen och Alice klev av. Mörkt hår, isblå ögon och ett pärlvitt leende mötte henne i mörkret.
   “Hej.” Hon log, brett. Brydde sig inte om någon såg deras matchande huggtänder.
   “Hej.” Han drog henne intill sig. “Jag har saknat dig.”
   “Jag har saknat dig med.” Hon virade sina armar om hans hals och lutade sig närmare för att pressa sina läppar mot hans. En flämtning stoppade henne. Alice vände sig om och möttes av bekanta, bruna ögon och kopparfärgat hår.
   “Alice?” De chockade ögonen gled över henne, granskade varje hårstrå, varje söm. “Men-men du är död. Du dog för tjugo år sedan. Hur kan du vara här, vid liv? Och du har ju inte åldrats en dag!” Maria tog ett steg tillbaka, sedan tre till. “Omöjligt.”