Ansökningstext 1

Det kändes som att jag flög, mina bara fötter dansade över de fallna löven, det långsamt vissnande gräset och de våta pölarna efter nattens regn. Den lätta brisen var ovanligt kall för en tidig oktober morgon och dimman var onaturligt tät. Inte för att det gjorde mig något, det här var min värld, mitt hem, det var här jag hörde hemma - inte ens mörkret skrämde mig längre. Mina rörelser var graciösa, sömlösa - som vatten forsade ner för en flod, starkt och vackert.

I takt med att solen steg över horisonten så växte mina rörelser, de blev djärvare, starkare. Jag hoppade och snurrade över den kyliga marken, ytterligare ett försök till att tysta de olustiga känslorna som simmade i mitt hjärta.

Jag suckade när min rygg träffade marken, varför kände jag mig så rastlös? Allt jag behövde fanns här, i skogen, så varför kände jag mig så uttråkad, så tom? Jag kunde inte minnas när den här känslan först slog rot, kanske var det när människorna fortfarande kom med sina böner och gåvor, kanske var det ännu längre sedan. Men vad var poängen med att minnas? Det skulle ändå inte eliminera oron som långsamt hade växt inom mig under de senaste decennierna, hur många år hade passerat sedan jag blev det lilla templets ända inneboende? Tio, kanske tjugo decennier nu? Kanske… Mina ögon vandrade till den smala stigen som var den ända vägen till och från min glänta. För ett ögonblick undrade jag om det kanske var dags att lämna mitt trygga hem och utforska världen utanför den lilla bubbla som jag hade spenderat hundratals år inuti... Nej. Templet var mitt hem och jag hade lovat att ta hand om det.

Jag var på inget sätt en gud eller gudinna, en obetydlig halvdemon som jag skulle aldrig kunna jämföra mig med en varelse så fantastisk. Det sagt, den fantastiska man som en gång hade blivit tillägnat detta tempel var en sådan varelse. Hans lugn och välvilja var inte likt något tidigare hade varit med om, men han var rättvis och hans vrede var inte någonting jag någonsin skulle vilja bevittna igen. Han hade ett unikt sätt att se på världen, enligt honom hade till och med en äcklig blandras som jag ett värde, en mening för att existera. En gud som honom förtjänade inte det öde han blev tilldelad.

Allt eftersom att tiden gick, mindre och mindre människor vandrade ut till det öde templet, och fler och fler glömde bort min mästares existens. Resultatet; guden som hade betytt mer för mig än något annat tynade bort, att han till slut var blott ett minne från det förflutna. Detta var hans tempel, och jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag lät det försvinna.