Kyssen

Solen stod högt på den klarblå himlen när Elias klev in i den lilla parken som omgav stadens kyrka. De bruna, fallande löven prasslade under hans fötter när han korsade gräsmattan, trots att träden fortfarande stod frodigt gröna. Endast ett fåtal gyllene höstlöv indikerade att september började lida mot sitt slut. Han la genast märke till den mörkhåriga  pojken - mannen - som satt på bänken som hade varit deras mötesplats sedan de först träffats. Hans korpsvarta hår lekte i den lätta brisen och Elias drog sina fingrar genom sina egna nötbruna lockar. Han hade alltid känt sig lite underlägsen, vanlig bredvid mannen som just nu njöt av den varma sensommar dagen. Mannen lyfte en hand och vinkade glatt.
   "Hej!" han log brett med en retsam glimt i de kristallblå ögonen. "Bättre sent än aldrig, antar jag. Jag har väntat i evigheter!"
   "Vadå evigheter? Och det är inte mitt fel att du cyklar så jävla fort, Adrian!" Han skrattade. Ett klingande, bubblande skratt som drog med alla som hörde det.
   "Jag ser verkligen fram emot ikväll!" utbrast han och virade sin arm runt Elias axlar. "Mina föräldrar kan knappt vänta tills de får träffa dig." Adrians leende var varmt och lugnande men Elias hjärta kunde inte låta bli att missa ett slag när hans pojkväns föräldrar kom på tal. Han var nervös men såg fram emot att få bekanta sig med personerna som hade fört denna underbara person till världen.
   "Tänk om de inte gillar mig," mumlade Elias och tryckte sig omedvetet närmare.
   "De kommer att älska dig! Var bara dig själv så kommer allt att bli bra." Adrian lutade sig närmare och pressade sina läppar mot Elias i en fjäderlätt kyss som snart blev djupare, mer intensiv. Elias kände världen glida undan, han kände det som om hans huvud var fyllt med marshmallows. En luddig, vit hinna över hans tankar.
   "Bögdjävlar!" ropade en man från andra sidan parken. Adrian och Elias bubbla sprack med vad som för dem verkade vara en öronbedövande smäll.
   "Vad sa du?!" skrek Adrian efter mannen, hand händer skakande av ilska.
   "Låt det vara," mumlade Elias. De stod upp nu och han drog försiktigt i Adrians jackärm. "Det är okej."
   "Som fan det är!" fräste han. "Varför måste du alltid låta andra trampa på dig? Det är inget fel med att visa vem du är!" Elias förstod att han var frustrerad, att hans ord inte var menade att såra. Men de skar djupt. Elias visste allt detta, men det ändrade inte på vem han var. Konflikträdd och osäker, det var hans bild av sig själv.
   "Jag vet, men... Släpp det?" Elias vädjande ord kom ut mer som en fråga istället för den uppmaning han hade menat dem som. Han kände sig ledsen och trött. Trött på att alltid behöva slåss för att bli accepterad. Ledsen för att han var säker på att alla han älskade såg ned på honom. "Kan vi inte bara gå hem nu?"
   "Jag kan följa med dig." Adrian kramade hans hand. En tröstande gest, men Elias ville inte bli tröstad, om han skulle vara ärlig ville han ingenting alls. Och han ville definitivt inte träffa Adrians föräldrar. Inte ikväll. Han ville bara låsa in sig på sitt rum och försvinna i några dagar, sluta existera ett tag.
   "Det är okej, vi ses ikväll."