Prosadikt

Hon flyger de torra höstlöven, kastar dem så högt hon orkar och låter dem sedan falla i långsamma spiraler. Hennes fingrar leker i det vissnande gräset medan den sakta stigande solen målar världen med sin brinnande eld. Den tidiga höstmorgonen är ovanligt varm och dimman virvlar omkring henne som vatten. Hennes bara fötter hoppar graciöst över de våta pölarna som är det enda som påminner om nattens regn. Hon blåser genom trädens kronor och hennes bubblande skratt skar mellan stammarna, men endast den som uppmärksamt lyssnar kan höra det.