Frank gick ned för gatan, förbi slottsruinen och bort mot kulbacken. Han skakade, men om det var av vrede, förväntan eller kyla var han inte säker på. Kanske berodde det på alla tre. Det irriterade honom att han hade blivit tvungen att frångå sin vanliga, nattliga promenadrutin. Men han var tvungen att få sin hämnd, det var hans rätt. Allt som skulle hända var hennes fel, hon var den onda, hon förtjänade det.
Hon stannade, kanske för att lyssna, så han gjorde det samma. Hon tog ett par prövande steg, han följde efter. Hon vände sig om, rak i ryggen och med ett strängt uttryck klistrat på hennes ansikte.
“Vad vill du?” En perfekt rubrik, utan en hint av den rädsla Frank visste bubblade under ytan. För honom var den lika tydlig som den lysande skärmen i hennes hand. Han tog ett par släpande steg mot henne och hon skyggade omedvetet tillbaka. Sedan stannade hon, som om hon kom på sig själv med att vara rädd. “Om du kommer närmare ringer jag polisen!” Han stod under gatlyktan nu och igenkännande fladdrade över hennes ansikte, men hon sa inget. Vågade nog inte säga något, inte nu när hon var ensam. Frank log, han älskade den här biten. Med en snabb rörelse var han framme hos henne, hans ena hand kramade hennes hals, hårt. Den andra slet mobilen ur hennes hand. Han förlorade sig i känslan av att ta hennes liv, i adrenalinet, makten och hatet.
No comments:
Post a Comment