Operasångerskans son: 1

Klockan 09:07, himlen var tungt grå, som om den inte riktigt kunde bestämma sig för om den ville regna eller inte. Vattnet var ovanligt stilla; så nära spegelblankt som det någonsin kunde bli, for det igenom Annika Rhynells medvetande när hon såg ut över den silvergrå viken. Hennes blick fastnade vid det böljande blå tyget som omgav flickan. Flickan som två ambulanssjukvårdare klädda i neongula jackor just nu bogserade mot land, Flickan som aldrig skulle få uppleva fler molniga dagar som dessa. Hon vände sig mot sin kollega som just nu förhörde de två vittnen som en halvtimme tidigare hade hittat kroppen. Två tyska turister som för tillfället bodde på en av de båtar som fortfarande låg förtöjd i gästhamnen, endast en kilometer från platsen.
   “Vi skulle köra vår vanliga spring- och simrunda, och där var hon,” sa den ena på sin brutna svenska. Han var blond, blåögd och vältränad. Annika var tvungen att medge att han såg ganska bra ut. Hans lika blonda, lika blåögda, kvinnliga kompanjon skakade bredvid honom. Hennes axlar var täckta av en blå filt och hon gungade långsamt fram och tillbaka. Annika fick intrycket att den lätta brisen kunde blåsa omkull henne. Annika räckte henne den rykande pappersmuggen med kaffe som hon fyllt med den livsnödvändiga brygden från termosen hon aldrig glömde hemma.
   Annika antecknade nästan robotartat parets vittnesmål, men hennes tankar kunde inte sluta vandra till flickan. Det var det hon kallade offret, inte kroppen, inte liket. Det känndes för kallt, för slutgiltigt, för dött. De hade fått upp henne nu, avslutat återupplivningsförsöken och lagt henne på en bår i en svart liksäck. En våt pöl hade bildats på marken. Annika rös, det var inte första gången hon hade varit på plats efter liknande samtal, men det blev aldrig lättade. Detta var ytterligare ett liv som släckts allt för tidigt.
   En hand lades på hennes axel, varmt och tryggt. Hennes kollega, polisassistent Jonas Andreasson verkade alltid veta vad hon kände.
   “Det är dags att gå.”

Annika satt vid sitt skrivbord och fyllde i pappersarbetet från utryckningen samma morgon när telefonen ringde. Hennes blick gled till klockan i nedre hörnet av hennes datorskärm. Prick tolv, precis som varje dag. Ibland undrade hon om han inte satt och väntade på att ringa henne. Hon kunde inte låta bli att le.
   “Annika”, sa hon reflexivt efter att ha tryckt på den gröna knappen.
   “Hej älskling!” Hennes sambo Daniels, lugna röst ekade på andra sidan. De hade det här samtalet varje dag, något som kanske verkade vara en konstig liten vana, men den var en stor del av det som höll dem samman - och dottern Vilja förstås! “Jag har inte så mycket tid till att prata idag, jag måste hoppa in för en kollega på akuten. Hennes son har insjuknat i maginfluensa.” Annika suckade, det var den tiden på året. Hon hoppades bara att deras dotter skulle slippa det hemska viruset.
   “Okej. Kör din mamma Vilja till förskolan?”
   “Ja, hon hämtade henne tidigare så att de kunde gå ut för lunch.” Det bekanta pipandet av att någon försökte ringa henne när hon redan satt i samtal avbröt Annikas tankegång.
   “Men du, jag måste gå, någon försöker nå mig.”
   “Jag måste ändå gå, vi ses ikväll.” Signalen ljöd igen.
   “Vi ses ikväll.” Hon tog det andra samtalet, säker på att Daniel skulle avsluta deras.
   “Polisinspektör Rhynell?”
   “Ja?”
   “Det här är doktor Anna Collin, skulle du kunna komma till sjukhuset?” För ett omotiverat, panikslaget ögonblick drogs Annikas tankar till dottern och svärmodern, tänk om… “Det handlar om kroppen som hittades i morse.”

Annika klev in i obduktionssalen, den var kallare än hon mindes.
   “Så”, sa hon för att få rättsläkarens uppmärksamhet. “Vad har du hittat?”
   “Till att börja med, så kan vi utesluta både självmord och olycka. Ser du dessa blåmärken?” Hon gestikulerade mot flickans hals och de blåsvarta, handformade märken som prydde den. “Hon blev strypt.”
   “Kan man inte få sådana märken på… andra sätt?” Sätt som inte dödade, tillade hon i tystnad. Ett av många sista hopp på mänskligheten - men hon ville inte sluta tro att det fanns gott i alla, trots att hennes erfarenheter pekade på det motsatta.
   “Det kan man”, medgav läkaren. “Men hon dog av syrebrist, det fanns inget vatten i lungorna.”
   “Så mord.” Annika såg ner på den unga flickan. Vad kunde hon vara? Tjugo år, kanske? Hennes bruna lockar hade torkat sedan de drog upp henne ur vattnet.
   “Har ni lyckats identifiera henne?”
   “Inte än.”