Gestaltning

Lina trampade energiskt på pedalerna och vinden lekte i hennes långa hår. Ett brett leende spred sig över hennes läppar medan hon sjöng med i poplåten som spelades på hög volym i hennes hörlurar. Solen värmde hennes rygg från den klarblå himlen. Snart skulle hon kunna se det lilla blå huset hon vuxit upp i, där hennes pappa fortfarande bodde kvar. Där fanns den stora eken som hon och pappan byggt en koja i sommaren hon skulle fylla åtta, vedboden där de förvarat burken med mask de använde när de åkte till sjön för att fiska och äppelträdet som de hade suttit under långt in på hösten och läst för varandra.

Huset hade målats i en obekant nyans av gul och eken som alltid tornat upp som en beskyddande jätte stod inte längre kvar på sin plats. Vinden tilltog och den varma sommardagen blev plötsligt kylig. Nya blommor växte i rabatten vid ytterdörren och en kattlucka hade installerats i den nya, vita dörren och hallfönstren hade inga av de blöta nosavtryck som alltid prytt dem. Äppelträdet på baksidan hade jämnats med marken och i dess ställe fanns det en kulle täckt med starkt doftande blommor och där vedboden en gång stått hade syrenbuskar planterats runt en stenlagt uteplats som pryddes av nya, dyra utemöbler.

“Hej! Jag tror inte vi har träffats.”
   “Hej! Du måste vara Kerstin, pappa har berättat så mycket om dig!”
   “Jasså, du är Håkans dotter. Var det Alice?”
   “Nej, Lina, Alice var hunden vi hade när jag var liten.”
   “Just det, så var det. Han har pratat så varmt om dig, men vi trodde inte du skulle komma förrän senare, jag skickade precis iväg honom till affären. Han borde vara hemma om en halvtimme eller så.”
   “Förlåt om jag är tidig, jag trodde vi bestämde elva?”
   “Nej jag är är säker på att jag skrev tolv, men det är ju så lätt att ta fel på en etta och en två.”