“Hon föll ner från klippan...” Sa de på tvn men riktigt så hade det inte gått till. Jag log även om det säkert såg ut som en grimas, hon hade varit en fin människa. Snäll och välvillig mot alla som råkade befinna sig i hennes närhet. Hon hade varit det svåraste uppdraget jag blivit tilldelad under mina tio år i branschen. Jag mådde illa av tanken på ett samhälle som fick någon som hon att anställa någon som mig. När en svartvit bild av hennes ansikte dök upp på skärmen stängde jag reflexivt av den. Jag borde inte plåga mig själv, vad som var gjort var gjort - plus det hade varit hennes val. Med en suck sträckte jag mig efter vapnet på soffbordet. Jag lät min blick glida uppskattande över det svarta stålet, det var spegelblankt efter de oräkneliga timmar jag spenderat på att putsa och rengöra det.
Golvet bakom mig knakade mjuk och jag flög upp. Jag siktade på den svartklädda figuren som smugit sig in.
“Det är du.” Sa jag kallt, det röda håret som letade sig fram under luvan, den vita huden och de skarpt röda ögonen påminde mig alltid om döden, en lieman.
“Black,” hans röst var kusligt ihålig och ett brett leende spred sig över hans ansikte när hans blick hittade pistolen. “Du kunde ha skjutit mig.”
“Det hade varit en förbättring.”
“Oh,” han tog sig för hjärtat. “Dina ord är som knivar.”
“Vad vill du Red?”
“Räcker det inte med mitt sällskap?”
“Nej.” Han kastade ett kuvert på soffan.
“Boss har ett nytt uppdrag till dig.” Jag suckade.
No comments:
Post a Comment