Monolog

   Jag hatar att inte kunna somna för att jag tänker på dig. En bit av dig finns fortfarande i mig. Det ömmar och skaver. Påminner mig om det jag allra helst vill glömma. Det känns som om allt är mitt fel, som att jag borde ha hittat ett sätt att stoppa dig - ett sätt att hålla kvar dig hos mig. Det är inte så, jag vet, men jag kan inte stoppa tankarna.
   Det känns som om det var igår när vi låg vakna långt in på natten för att vi inte ville sluta prata, trots att både du och jag skulle upp tidigt nästa morgon. Som om vi var rädda att tiden vi spenderade tillsammans snart skulle ta slut. Nu är det snart sex månader sedan du slutade svara. Du försvann utan att ens säga hejdå.
   Åtta månader har passerat sedan jag insåg vad du betyder för mig. Jag önskar att jag fortfarande hade tid, tid för att berätta allt detta för dig men dina val har lämnat mig kvar här. Ensam.
   Ett år har gått sedan jag först lärde känna dig, och det är ett år jag aldrig kommer ångra. Du lärde mg att vara stark, att jag kan hantera livets alla vändningar och skarpa svängar. Du visade mig att våga släppa taget och att jag inte alltid måste simma mot strömmen.
   Nu är det en månad sedan jag insåg att såret du skapat i mig har börjat läka, tomrummet du lämnade bakom dig har krympt. Jag kan släppa det krampaktiga tag jag haft om dig, jag kan låta dig gå.