Världen var grå. Klippan jag stod på, vattnet, till och med himlen hade samma tråkiga nyans. Jag önskade att jag kunde sträcka mina fingrar hela vägen upp och slita solen från molnens kalla fängelse. En blöt nos mot min handflata tog mig tillbaka till verkligheten.
“Akilles!” skrattade jag. “Är jag långsam?” Hans varma bruna ögon tittade uppfordrande på mig och den rödbruna svansen vaggade långsamt bakom honom. Jag knäppte loss kopplet och Akilles körde genast ner nosen i backen och travade iväg. Jag fortsatte promenaden i ett långsamt tempo längs vattnet, Akilles stannade med jämna mellanrum för att kolla så att jag hängde med. Vi var på väg in i skogen, grönskan var en stark kontrast till det gråa vi lämnade bakom oss. Vi skulle snart vara tillbaka i det röda huset som jag delade med min mamma, pappa och lillebror, och min hund Akilles. Under sommaren hade detta blivit vår vanliga runda, genom byn, över kullen alla kallade för ett berg, ut på klipporna och sedan hem genom skogen. Men idag var sista dagen innan skolan skulle börja igen och jag försökte suga åt mig varje ögonblick av frihet. De gröna grenarna omslöt oss och med ett hest “Voff” satte Akilles av ner för stigen. En bekant men på något sätt främmande röst ekade mellan stammarna.
“Ella!” Rödblonda lockar och fräkniga kinder kom springandes mot mig, med Akilles travande stolt efter. “Gud vad jag har saknat dig!” Hon slängde sig omkring min hals och jag kramade henne förvånat tillbaka.
“Anna?” Jag tittade på min bästa vän sedan dagis, skulle inte hon komma tillbaka från Danmark sent i natt? “Vad gör du här?”
“Vi åkte hem lite tidigare från våra släktingar än planerat.” Anna fnittrade okontrollerat och efter några ögonblick av förbryllat blinkande kunde jag inte hjälpa att ryckas med. Hennes bubblande skratt var smittsamt och vi hade inte setts på hela sommaren. Tre hela månader. Vi skrattade så mycket att när vi kom fram till huset klättrade min lillebror Elias ner från sitt trädhus och sa åt oss att vi var tvungna att vara tysta så vi inte skrämde grodorna han hade samlat. Det gjorde bara att vi skrattade mer. Det var så naturlig att hon var här. En pusselbit jag inte insett fattades förrän den var tillbaka på sin plats igen.
“Jag... kan... inte... andas...!” Mina magmuskler brände som om jag hade gjort 1000 situps, eller jag inbillade mig att de gjorde det - jag hade aldrig försökt göra så många i rad.
“Inte jag... heller!” Vi kastade oss på den nyklippta gräsmattan i ett försök till att lugna ner oss. Hon tog min hand och vi bara låg där i vad som kunde varit en evighet, men också bara en sekund. “Jag har så mycket att berätta! Men...” hon tog upp sin mobil och kollade klockan. “Om jag inte går nu kommer mamma bli tokig, vi har skola imorgon och du vet hur min hon är.”
“Vi får helt enkelt ta ikapp allt i morgon!” Jag log och satte mig upp, Anna gjorde det samma. “Du har gräs i hela håret.”
“Du med!” Hon skrattade igen och jag följde hennes exempel. Efter att snabbt ha dragit fingrarna genom sitt hår i ett försök att få bort det värsta av det kramade hon mig. “Vi ses imorgon, på uppropet.”
“Det gör vi.” Anna gick över trädgården och försvann mellan träden som gömde genvägen vi under åren hade trampat upp mellan våra hus. Som på moln gick jag till ytterdörren och tryckte ner det varma metallhandtaget. “Akilles, dags att gå in. Mamma, vi är tillbaka!”
“Älskling, Anna kom förbi. Hann du träffa henne?” Hennes huvud tittade fram från öppningen in till köket.
“Ja, hon mötte mig i skogen.” Jag satte mig på en av de omaka stolarna som omgav det gigantiska, mörkbruna matbordet. Det luktade gott från grytan som puttrade på spisen.
“Vilken tur, jag sa att du brukar komma den vägen. Hur hade hon haft det i Danmark?”
“Bra, tror jag.”
“Tror du?” Mammas röst var förvånad, antagligen för att hon visste hur mycket vi brukade prata.
“Ja, vi hann inte prata så mycket. Hon ville bara säga hej.”
“Ah.” Hon lyfte på locket och min mage kurrade till svar.
“Vad blir det för mat?”
“Spagetti och köttfärssås.” Min favorit. “Hur känns det att du börjar sjuan imorgon?”
“Bra. Men det kommer ju inte bli särskilt annorlunda från sexan.”
“Säg inte det, det kommer vara massor med nytt. Nya människor, nya erfarenheter. Du kommer bli förvånad över hur mycket nytt som samma gamla människor kan ta med sig när du växer upp.”
“Om du säger det, mamma.” Jag kunde inte hjälpa att himla med ögonen, hon hade alltid så mycket att säga om allt. Ytterdörren smällde igen och tunga, välbekanta steg gick över trägolvet i hallen. Akilles, som hade tagit sin plats under bordet, viftade långsamt på svansen. “Pappa! Välkommen hem!” Han kramade om mig och lyfte upp mig ur stolen. Han var obekant solbränd, nästan som en pepparkaka, och luktade av en parfym jag inte kände igen.
“Hur var det på Mallorca?” frågade mamma.
“Oh, av det lilla jag hann se var det fantastiskt. Men jobbet tog upp nästan all tid, jag hann knappt att gå ut!”
“Jasså.” Mammas röst var spänd, nästan besviken. Hon måste vara trött på alla affärsresor han hade åkt på det senaste året. I perioder hade han varit mer borta än hemma. Mallorca, Rom, Paris, Bangkok. Inte för att det var hans fel, men samtidigt förstod jag henne. Jag saknade honom också när han inte var hemma.
Efter middagen gick jag upp till mitt rum. Jag tyckte om att vara själv, med min musik och mina böcker och Akilles så klart. Han låg utsträckt jämte mig i sängen och jag klappade förstrött hans mjuka päls i takt med musiken som spelades på låg volym i mina högtalare. Boken jag läste balanserade på mina knän och jag var helt uppslukad av den. Den handlade om fyra ungdomar några år äldre än mig som bevittnat en kidnappning men ingen tror dem när de berättar vad de sett. En skarp knackning på min dörr fick mig nästan att flyga upp ur sängen, Akilles tittade på mig som om jag hade blivit galen.
“Ella?” sa Elias barnsligt ljusa röst från andra sidan. “Mamma sa att jag skulle säga till dig att det börjar bli sent och du måste ta ut Akilles innan du går och lägger dig.”
“Jaja.” Mina ögon letade efter stället där jag hade blivit avbruten.
“Mamma säger att du ska gå nu.”
“Snart.” Jag försökte begrava mig i boksidorna igen - jag hade precis kommit till den bästa delen - men Akilles hade hört det magiska ordet “ut” och gjorde det omöjligt att läsa när han snurrade runt på överkastet. “Jaja, vi går väl nu då...” Jag sprang ner för trappan med Akilles redan väntande vid ytterdörren. Jag tog en jacka från kroken och öppnade dörren. För ovanlighetens skull tog jag även kopplet från sin krok.
Vi gick ner för gatan, det var nästan mörkt ute och kallt för en kväll i mitten av augusti. Jag tvekade vid vägskälet där vi brukade vända och gå hem igen, men någonting drev mig vidare, jag ville inte hem. Inte än.
En bit längre ner för vägen låg Lissas hus. Melissa Stark. Hon, Anna och jag hade varit bästisar när vi var små, vi hade varit oskiljaktiga. Men när vi började mellanstadiet hade Lissa skaffat sig nya vänner, ett rykte och blivit populär. Så när vi andra inte hade följt hennes karriär hade vi inte dugit längre, vi var inte populära nog för skolans lilla prinsessa. Jag suckade. Jag ville inte vara bitter, och det var inte som om jag var arg för att hon hade vuxit ifrån oss. Men sättet hon behandlade Anna på gjorde mig vansinnig, jag förstod inte vad det var som var så roligt med att vara elak. Speciellt inte mot någon som en gång varit mer som en syster än en vän. Kanske var det just därför.
Jag insåg inte att jag stannat förrän jag hörde skriket och vad som lät som glas som krossades inifrån huset. Tyst signalerade jag Akilles att komma - i detta ögonblicket var jag glad för all lydnadsträning vi gjort genom åren. Med kopplet så kort att jag praktiskt taget höll i halsbandet smög jag närmare. Jag borde ha vänt men nyfikenheten tog över. Vem var det Lissa bråkade med nu? En pojkvän? En av tjejerna i hennes hov? Hennes pappa? Jag kikade runt hörnet och såg att bakdörren stod öppen, gult ljus spillde ut över den gröna gräsmattan. Någon klädd från topp till tå i svart backade ut ur öppningen, luvan som hängde fram över ansiktet gjorde det omöjligt att urskilja om det var någon jag kände eller en främling. Hen släpade på något, något stort och tungt. Någonting glittrade i det svaga ljuset. Hår. Askblonda lockar. Lissa. Rädslan spred sig genom min kropp som is, kall och ovälkommen. Vad var det som hände? Var Lissa... död? En svag rörelse, ett förgäves försök till att komma loss. Omedvetet klev jag närmare, i skuggorna stog det en mörkblå Volvo. Den hörde inte hemma här. Klang. Jag sparkade på en burk, något som i den spända tystnaden lät som ett pistolskott. Skepnaden vände sitt ansikte mot mig och för ett ögonblick tyckte jag mig se blå ögon.
Innan jag visste vad som hände hade jag skenade över trädgården och halvvägs hem. Svetten rann från min panna och mitt hjärta rusade som en häst i full galopp. Jag kunde inte tänka, jag var bara tvungen att ta mig hem. Allt skulle lösa sig om jag bara kom hem, mamma skulle lösa det. Pappa skulle inte låta något hända mig. Det enda verkliga var kopplet jag krampaktigt höll i min hand.
No comments:
Post a Comment