Prosa - Prose

Karaktärer

Yttre omständigheter = Formas karaktären av sin vardag? Detta kan motivera varför en karaktär beter sig som denne gör. Gör karaktären trovärdig.

Utseende = Upp till varje författare hur mycket man ska beskriva eller inte beskriva

Beteende = Fix idéer, små saker, ticks, vanor, ovanor, etc

Tro = Politisk uppfattning, religiös uppfattning. Hur agerar karaktären mot detta?

Hopp och drömmar = Har karaktären något framtidshopp? Har de dödslängtan? Är det någonstans mitt i mellan? Kan svikta.

Talanger = Är karaktären duktig på något? Är detta med eller mot sin vilja?

Svagheter = Har de några svagheter? Alla har svagheter, karaktärerna blir för bra utan dem, de blir inte verkliga.

Att tänka på

Överdriva = Skriv inte en psykopat utan att tänka på det

Ont och gott = Glöm inte att skurkar ofta ser sig själva som hjältar och verkligen tror att de gör gott

För snabb = Döda inte en karaktär i onödan, återuppväck inte de döda för att du dödade dem i onödan

Ensidig = Strunta inte i karaktärerna som inte är huvudkaraktären. Liksom skurken kan även de andra karaktärerna se sig själva som hjältar i sin egen historia

Infodump = Dumpa inte backstoryn för snabbt i texten

Skaver = Missa inte att huvudkaraktärens sätt att se på världen speglas av uppväxt, omständigheter, förmågor, etc; att karaktären inte passar in i sin omgivning

Klichéer = Se karaktären som en hel människa, med brister och fel, och inte en stereotyp

Vems berättelse = Fundera på vad som skulle hända med storyn om du bytte ut din karaktär mot en annan, om det inte spelar någon roll kanske du borde byta ut den, det kan göra storyn bättre.

__________

Character

External cirkumstances = Is the character impacted by its environmant? This can motivate why the character acts the way it does. It makes the character believable.
Looks = It's up to all authors to decide how much or how little of the characters looks you want to describe
Behaviour = Fix ideas, little things, tics, habits, bad habits, etc
Believes = Political preception, religios believes. How does the character act with this in mind?
Hopes and dreams = Does the characters any hope for the future? Does they have a death wish? Is he/she somewhere inbetween? It can change
Talants = Is the character good at something? Is it with or against their wishes?
Weaknesses = Does they have any waknesses? Everyone has weaknesses, the characters become too good without them, they won't be realistic

To think about

Overexagguration = Don't write a psychopath without thinking about it
Good and bad = Don't forget that the bad guys often see them selves as heroes and really believe that they are doing the right thing
Too quick = Don't kill characters unnessesairily, don't raise the dead because you killed them without reason
Onesided = Don't ignore the characters that isn't the main character. Just like the villain the other characters can see themselves as the heroes in their stories
Infodump = Don't dump the backstory too quickly in the text
Chafing = Don't miss that the characters world view is mirrired by their childhood, environment, abilities, etc; that the character don't fit into the world it lives in
Clichés = Look at the characters as a whole person, with all kinds of flaws, and not a stereotype
Who's story = Think about what would happen to the story if you change the main character for another, if it doesn't matter, perhaps you should change it, it could make the story even better

Asparia

1.

Det var så enkelt att få dem att glömma, dessa obegåvade normaler. Grandraíocht - de utan magi.
   “Du har inte sett något.” Flickans blå, skrämda ögon blev blanka och gick sedan tillbaka till det glada glitter som de hade varit fyllda av några minuter tidigare. Hon krokade sin arm i min och vi gick vidare.
   “Varför stannade vi?”
   “För att du var trött.”
   Hon la en hand på sin panna.
   “Men om vi vilade, varför har jag en sådan hemsk huvudvärk?”
   Jag suckade, jag hade sagt åt henne att hålla sig gömd i buskarna medan jag tog hand om rånarna. Varför hade hon behövt komma fram precis när jag avslutade den sista trollformeln? Det var så irriterande att behöva hitta på lögner för att förklara varför de mådde som de gjorde efteråt.
   “Du kanske behöver vatten.”
   Hon tog flaskan från mitt bälte och svepte den. Nu behövde jag hitta en ren vattenkälla också.
   “Det hjälper inte!” Gnällde hon och hennes underläpp sköt fram. Hon såg ut som om någon hade slagit henne över munnen.
   “Ge det lite tid att verka.” Hovar dundrade bakom oss och jag frös till. Inte igen. När de stannade bakom oss snurrade jag runt och knuffade nästan omkull flickan som höll min arm i samma rörelse. En kort man på en brun häst stod bakom oss, väskan på på hans höft avslöjade att han var en kurir. Jag andades ut, inga fler rånare. I alla fall inte nu.
   “Du råkar inte vara...” han såg ner på ett papper i sin hand. “Ailín Tomás?”
   “Hur vet du vem jag är?” Misstänksamheten kröp över mig igen.
   “Din fars granne hjälpte oss att rita detta.” Han visade fram pappret han hade i sin hand, det var en dåligt ritad bild som skulle kunna föreställa mig. Fast näsan var helt fel, och hakan var lite väl kraftig.
   “Kunde han inte göra det själv?”
   “Din far... han är död.” Han räckte mig ett brev med en nätt handstil som jag inte kände igen.
   “Oh.” En tanke, eller kanske en känsla, flög genom mitt huvud men den var för snabb för att jag kunde identifiera den. Mina tankar drogs till en gråblå sorg, men jag kunde inte vara ledsen - inte över honom. Jag öppnade brevet och blev förvånad över att se min fars handstil på insidan. Bokstäverna var skakiga, men definitivt skrivna av honom.

Kära Ailín,
   Jag vet att detta kanske kommer som en chock då vi inte har pratat på många år, men det finns många saker jag behöver säga dig nu när mitt liv leder mot sitt slut.
   Till att börja med vill jag säga: Jag älskar dig, jag har alltid älskat dig oavsett hur mycket vi bråkade, oavsett hur arg du var - oavsett hur arg jag var. Du är min son, det kommer du alltid att vara. Din mor och jag kommer alltid att stå vid din sida, även om du inte kan se oss.
   Allt jag äger lämnar jag till dig, men om jag känner dig rätt kommer du att göra dig av med den bördan så fort du kan. Och det är okej. Men kan du lova mig en sak, bara en liten sak. I kuvertet ligger det en amulett, den är gjord av en ovanlig sten som heter vaestalite. Den kommer att skydda dig och leda dig dit du behöver gå. Lova mig att du aldrig tappar bort den. Lova mig det, bara det.
   Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta för dig - om din mor, om varför saker blev som de blev, men tyvärr kan inte detta brev inte rymma sådana hemligheter och jag tror tyvärr att detta är sista gången jag kan prata med dig. Men oroa dig inte, allt kommer bli klart för dig när tiden är inne.
   Jag är stolt över dig, min son.
   Din far, Donovan Tomás.

Prosa - Prose

Citat-tecken i dialog

__________

Quoteation marks in dialog

Prosa - Prose

Världen VS Handlingen

• Världen - vad det författaren? Stor väldsvy
• Handlingen - vad vet karaktären? Begränsad världsvy

Skillnaden är hur författaren väljer att delge informationen om världen. Hur världen beskrivs, vad man tar med och vad man beskriver.

• Som en invånare är allt naturligt
• Som en turist/besökare kan allt vara ganska onaturligt
• Som en erövrare finns det alltid en vinst med i bilden
• Som den besegrade ser man en förändring

Stuck?

1. Rita 3 (eller fler) fyrkanter på ett papper (som en superenkel karta)
2. Gå fem till tio år tillbaka i tiden från handlingen
3. Tänk dig en boplats/hus
4. Beskriv det med minst 3 detaljer
5. Beskriv 3 utrymmen/rum (om det finns så många) med minst 3 detaljer
6. Placera i valfri fyrkant
7. Skriv 3 karaktärer, A, B & C
8. Karaktär A: har en hemlighet
   Skriv: namn, ålder, kön, utseende, kläder, vanor, ovanor, etc
9. Placera A i valfri ruta
10. Karaktär B
    Skriv: namn, ålder, kön, utseende, kläder, vanor, ovanor, etc
11. Karaktär C: skvallrar och vet allt om alla, bor granne med A
    Skriv: namn, ålder, kön, utseende, kläder, vanor, ovanor, etc
12. Intervjua karaktärerna, C berättar allt denne vet om A - men allt måste inte vara sant!
13. Skriv intervjusvaren i jag-form
14. Bestäm vad världen är; ett land, en stad, en by, en planet?
15. Beskriv världen (behöver inte vara mer än en skiss med några detaljer)
16. Gå tillbaka till nutid
17. A har varit bortrest de sista åren men kommer tillbaka för att denne har något hen måste göra/uträtta
18. Rita ut hens resväg på kartan, markera hens 3 stopp på vägen
19. Skissa kort på berättelsen, vad som ska hända, en synopsis
20. Skriv inledningen

__________

World VS Story

• The world - what does the author know? Large world view
• The story - what does the character know? Limited world view

The difference is how the author decides how to share the information about the world. How the world is described, what you show and what you don't.

• As an inhabitant of the world everything is natural
• As a tourist/visitor things can be unnatural
• As a conqueror there is always some degree of profit in the way they see things
• As the defeated they see changeFastnat?

1. Draw 3 (or more) squares on a paper (like a super simple map)
2. Go five to ten years back in time from the story
3. Think about a living place/house
4. Describe it with at least 3 details
5. Describe 3 spaces/rooms (if there are that many) with at least 3 details
6. Place in any square you like
7. Write 3 characters, A, B & C
8. Character A: has a secret
   Write: name, age, gender, look, clothes, habits, bad habits, etc
9. Place A in any square you like
10. Character B
    Write: name, age, gender, look, clothes, habits, bad habits, etc
11. Character C: gossips and know everything about everyone, livs next to character A
    Write: name, age, genser, look, clothes, habits, bad habits, etc
12. Interview the characters, C tells you everything he/she know about A - but it doesn't have to be true!
13. Write the interview answers in 1st person (My name is, I am, etc)
14. Decide what the world is; a country, a city, a village, a planet?
15. Describe the world (doesn't need to be more than a sketch with a few details)
16. Go back to the now
17. A had been away during the past years but has to come back because of something he/she has to do/accomplish
18. Draw out his/her path on the map, mark out the three stops he/she make on the way
19. Roughly sketch the story, what should happen, a synopsis
20. Write the start of the story

Kodnamn: Black

“Hon föll ner från klippan...” Sa de på tvn men riktigt så hade det inte gått till. Jag log även om det säkert såg ut som en grimas, hon hade varit en fin människa. Snäll och välvillig mot alla som råkade befinna sig i hennes närhet. Hon hade varit det svåraste uppdraget jag blivit tilldelad under mina tio år i branschen. Jag mådde illa av tanken på ett samhälle som fick någon som hon att anställa någon som mig. När en svartvit bild av hennes ansikte dök upp på skärmen stängde jag reflexivt av den. Jag borde inte plåga mig själv, vad som var gjort var gjort - plus det hade varit hennes val. Med en suck sträckte jag mig efter vapnet på soffbordet. Jag lät min blick glida uppskattande över det svarta stålet, det var spegelblankt efter de oräkneliga timmar jag spenderat på att putsa och rengöra det.
   Golvet bakom mig knakade mjuk och jag flög upp. Jag siktade på den svartklädda figuren som smugit sig in.
   “Det är du.” Sa jag kallt, det röda håret som letade sig fram under luvan, den vita huden och de skarpt röda ögonen påminde mig alltid om döden, en lieman.
   “Black,” hans röst var kusligt ihålig och ett brett leende spred sig över hans ansikte när hans blick hittade pistolen. “Du kunde ha skjutit mig.”
   “Det hade varit en förbättring.”
   “Oh,” han tog sig för hjärtat. “Dina ord är som knivar.”
   “Vad vill du Red?”
   “Räcker det inte med mitt sällskap?”
   “Nej.” Han kastade ett kuvert på soffan.
   “Boss har ett nytt uppdrag till dig.” Jag suckade.

Prosa - Prose

Vad innebär undertext?

Man visar bara delar av det som vill fram. Isbergsprincipen.

Undertext = det som inte sägs utan det som hålls tillbaka.

Vad är en berättelse?

Karakär -> projekt -> hinder, en karaktär leder ett projekt och stöter på hinder.

Vilja                        Projekt

vill äta                     går till kylskåpet

vill bli lärare              googlar "lärarutbildningar"

vill bli rik                  köper en travtidning

vill laga cykeln           hämtar cykeln

vill åka till Italien        tar reda på hur euron ligger

Undertext är bra när man skriver dialog.

Man bör veta vad karaktären är uppfylld av för projekt och vad de helst inte vill prata om.

Det är effektivt när två karaktärer med oförenliga projekt möts.

Om du inte vet vad du ska skriva

Lista saker du dras till/tycker om, t.ex TV-serier, böcker, artiklar, etc. Det de har gemensamt är något du borde skriva om.

Protagonisten behöver inte...

... vara god

... utvecklas (men förändras)

... vara på det klara med vem hen är

... vara sann mot läsaren

... vara sann mot andra karaktärer

... vara sann mot sig själv

Det är viktigt att läsaren tar ställning för protagonisten

a) läsaren känner något för protagonisten

och/eller

b) läsaren vill följa protagonisten

För att läsaren ska KÄNNA för protagonisten...

... bör läsaren ha en svaghet:

a) en defekt - ex alkoholism

b) ett fel - ex kan inte knyta skosnörena

c) ett tomrum - ex miste sin mamma när hen var ung

För att läsaren ska vilja FÖLJA protagonisten krävs...

... att protagonisten blir indragen i något mot sin vilja

... att protagonisten använder sina defekter till sin fördel

... att protagonisten dras in i något på ett privat plan

... att protagonisten är indragen i något som tycks omöjligt att läsa

... att protagonisten har ett speciellt sätt att se på världen

... att protagonisten trycker igång kollektiva triggers hos läsaren (ex. gått vilse, blir jagad, etc)

... att protagonisten vänder upp och ner på samhällets normer

... att protagonisten spränger genrens koder

__________

What does subtext mean?

You only show parts of what you want to show. The iceberg principle.
Subtext = not what is being said but what is held back.

What is a story?

Character -> project -> obsticle, a character leads a project and encounters an obsticle.

Will                               Project
wants to eat                   goes to the refrigirator
wants to be a teacher    googles "teachingclasses"
wants to be rich            buys a betting magazine
wants to bend the bike gets the bike
wants to go to Italy      finds out the market value of the euro

Subtext is great when writing dialog.
You should know what project the character is folowing and what he don't want to speak off.
It's effective when two characters when opposing projects meet.

If you don't know what you want to write

List things you like/are drawn to, for example TV-series, books, articles, etc. The things they have in common is something you should write about.

The protagonist doesn't need to...

... be good
... evolve (but change)
... be sure about who she/he is
... be true towards the reader
... be true towards other characters
... be true towards themself

It's important that the reader takes the protagonists side

a) the reader feels something for the protagonist
and/or
b) the reader wants to follow the protagonist

If the reader should FEEL anything for the protagonist...

... should have a weakness:
a) a deafect - ex alkoholism
b) a flaw/an error - ex can't tie their shoelaces
c) a hole/empty space - ex lost their mother he/she was young

If the reader should want to FOLLOW the protagonist...

... needs to get dragged into something against their will
... needs to use ther defects to their advantage
... needs to be dragged into something on a private level
... is involved in something that seems impossible to solve
... has a special way to see the world
... need to triggers collective triggers (ex gotten lost, gets hunted, etc)
... need to turn the societys norms upside down
... need to break the genres codes

Gestaltning

Lina trampade energiskt på pedalerna och vinden lekte i hennes långa hår. Ett brett leende spred sig över hennes läppar medan hon sjöng med i poplåten som spelades på hög volym i hennes hörlurar. Solen värmde hennes rygg från den klarblå himlen. Snart skulle hon kunna se det lilla blå huset hon vuxit upp i, där hennes pappa fortfarande bodde kvar. Där fanns den stora eken som hon och pappan byggt en koja i sommaren hon skulle fylla åtta, vedboden där de förvarat burken med mask de använde när de åkte till sjön för att fiska och äppelträdet som de hade suttit under långt in på hösten och läst för varandra.

Huset hade målats i en obekant nyans av gul och eken som alltid tornat upp som en beskyddande jätte stod inte längre kvar på sin plats. Vinden tilltog och den varma sommardagen blev plötsligt kylig. Nya blommor växte i rabatten vid ytterdörren och en kattlucka hade installerats i den nya, vita dörren och hallfönstren hade inga av de blöta nosavtryck som alltid prytt dem. Äppelträdet på baksidan hade jämnats med marken och i dess ställe fanns det en kulle täckt med starkt doftande blommor och där vedboden en gång stått hade syrenbuskar planterats runt en stenlagt uteplats som pryddes av nya, dyra utemöbler.

“Hej! Jag tror inte vi har träffats.”
   “Hej! Du måste vara Kerstin, pappa har berättat så mycket om dig!”
   “Jasså, du är Håkans dotter. Var det Alice?”
   “Nej, Lina, Alice var hunden vi hade när jag var liten.”
   “Just det, så var det. Han har pratat så varmt om dig, men vi trodde inte du skulle komma förrän senare, jag skickade precis iväg honom till affären. Han borde vara hemma om en halvtimme eller så.”
   “Förlåt om jag är tidig, jag trodde vi bestämde elva?”
   “Nej jag är är säker på att jag skrev tolv, men det är ju så lätt att ta fel på en etta och en två.”

Prosa - Prose

Gestaltning

Saker går att tolka på olika sätt:

Han rullar runt på golvet.

Han är magsjuk, eller kanske kär?

Vi människor säger saker om oss själva även när vi är frånvarande:

I kylskåpet stod en halv liter mjölk, en öppnad burk sardiner och elva burkar Norrlands Guld.

Någon som sällan är hemma, eller som sällan lagar mat.

Personer påstår saker som sig själva som kan vara osanna (opålitlig berättare):

Om jag får säga det själv har jag rätt bra självförtroende.

Någon som antagligen har ganska dåligt självförtroende.

>>Gestaltning är inte exakt samma som det det gestaltar. <<

Gestaltning är inte något man alltid ska använda, ibland måste man förklara.

Undertext i dialog

Dramatik

Markus: Hej, kul att se dig!

Kasper: Du ler så konstigt.

Markus: Jag har sovit lite dåligt.

Filmmanus

Markus: Hej, kul att se dig!

(Närbild på klassfotot bakom Markus rygg, på Kaspers huvud är det ditritat djävulshorn)

Prosa

"Hej, kul att se dig!" sa Markus glatt, men tänkte tvärt om.

__________

Figuration

Things can be interpreted in different ways:
He rolls around on the floor.
His stomach hurts, or maybe he's in love?

We humans say things about ourself even when we are not around:
In the refrigirator there was half a liter of milk, a opened can of tuna and eleven unopen cans of beer.
Someone who rarely is home or rarely cooks.

People claim things about themselves that may be untrue (unreliable narrator):
If I can say so myself, my selfesteem is great. 
Someone who probably have pretty bad selfesteem.

>>Figuration isn't the exact same thing as the thing it represents. <<

Figuration isn't something you should always use, sometimes you have to be clear.

Subtext in dialog

Drama
Markus: Hello, it's nice to see you!
Kasper: Your smile is weird.
Markus: I've slept badly.

Moviescript
Markus: Hello, it's nice to see you!
(Close up on the class photo behing Markus back, on Kaspers head there are devilhorns drawn.)

Prose
"Hello, it's nice to see you!" said Markus happily, but thought the opposite.

Tio dagar, Dag 1

Världen var grå. Klippan jag stod på, vattnet, till och med himlen hade samma tråkiga nyans. Jag önskade att jag kunde sträcka mina fingrar hela vägen upp och slita solen från molnens kalla fängelse. En blöt nos mot min handflata tog mig tillbaka till verkligheten.
   “Akilles!” skrattade jag. “Är jag långsam?” Hans varma bruna ögon tittade uppfordrande på mig och den rödbruna svansen vaggade långsamt bakom honom. Jag knäppte loss kopplet och Akilles körde genast ner nosen i backen och travade iväg. Jag fortsatte promenaden i ett långsamt tempo längs vattnet, Akilles stannade med jämna mellanrum för att kolla så att jag hängde med. Vi var på väg in i skogen, grönskan var en stark kontrast till det gråa vi lämnade bakom oss. Vi skulle snart vara tillbaka i det röda huset som jag delade med min mamma, pappa och lillebror, och min hund Akilles. Under sommaren hade detta blivit vår vanliga runda, genom byn, över kullen alla kallade för ett berg, ut på klipporna och sedan hem genom skogen. Men idag var sista dagen innan skolan skulle börja igen och jag försökte suga åt mig varje ögonblick av frihet. De gröna grenarna omslöt oss och med ett hest “Voff” satte Akilles av ner för stigen. En bekant men på något sätt främmande röst ekade mellan stammarna.
   “Ella!” Rödblonda lockar och fräkniga kinder kom springandes mot mig, med Akilles travande stolt efter. “Gud vad jag har saknat dig!” Hon slängde sig omkring min hals och jag kramade henne förvånat tillbaka.
   “Anna?” Jag tittade på min bästa vän sedan dagis, skulle inte hon komma tillbaka från Danmark sent i natt? “Vad gör du här?”
   “Vi åkte hem lite tidigare från våra släktingar än planerat.” Anna fnittrade okontrollerat och efter några ögonblick av förbryllat blinkande kunde jag inte hjälpa att ryckas med. Hennes bubblande skratt var smittsamt och vi hade inte setts på hela sommaren. Tre hela månader. Vi skrattade så mycket att när vi kom fram till huset klättrade min lillebror Elias ner från sitt trädhus och sa åt oss att vi var tvungna att vara tysta så vi inte skrämde grodorna han hade samlat. Det gjorde bara att vi skrattade mer. Det var så naturlig att hon var här. En pusselbit jag inte insett fattades förrän den var tillbaka på sin plats igen.
   “Jag... kan... inte... andas...!” Mina magmuskler brände som om jag hade gjort 1000 situps, eller jag inbillade mig att de gjorde det - jag hade aldrig försökt göra så många i rad.
   “Inte jag... heller!” Vi kastade oss på den nyklippta gräsmattan i ett försök till att lugna ner oss. Hon tog min hand och vi bara låg där i vad som kunde varit en evighet, men också bara en sekund. “Jag har så mycket att berätta! Men...” hon tog upp sin mobil och kollade klockan. “Om jag inte går nu kommer mamma bli tokig, vi har skola imorgon och du vet hur min hon är.”
   “Vi får helt enkelt ta ikapp allt i morgon!” Jag log och satte mig upp, Anna gjorde det samma. “Du har gräs i hela håret.”
   “Du med!” Hon skrattade igen och jag följde hennes exempel. Efter att snabbt ha dragit fingrarna genom sitt hår i ett försök att få bort det värsta av det kramade hon mig. “Vi ses imorgon, på uppropet.”
   “Det gör vi.” Anna gick över trädgården och försvann mellan träden som gömde genvägen vi under åren hade trampat upp mellan våra hus. Som på moln gick jag till ytterdörren och tryckte ner det varma metallhandtaget. “Akilles, dags att gå in. Mamma, vi är tillbaka!”
   “Älskling, Anna kom förbi. Hann du träffa henne?” Hennes huvud tittade fram från öppningen in till köket.
   “Ja, hon mötte mig i skogen.” Jag satte mig på en av de omaka stolarna som omgav det gigantiska, mörkbruna matbordet. Det luktade gott från grytan som puttrade på spisen.
   “Vilken tur, jag sa att du brukar komma den vägen. Hur hade hon haft det i Danmark?”
   “Bra, tror jag.”
   “Tror du?” Mammas röst var förvånad, antagligen för att hon visste hur mycket vi brukade prata.
   “Ja, vi hann inte prata så mycket. Hon ville bara säga hej.”
   “Ah.” Hon lyfte på locket och min mage kurrade till svar.
   “Vad blir det för mat?”
   “Spagetti och köttfärssås.” Min favorit. “Hur känns det att du börjar sjuan imorgon?”
   “Bra. Men det kommer ju inte bli särskilt annorlunda från sexan.”
   “Säg inte det, det kommer vara massor med nytt. Nya människor, nya erfarenheter. Du kommer bli förvånad över hur mycket nytt som samma gamla människor kan ta med sig när du växer upp.”
   “Om du säger det, mamma.” Jag kunde inte hjälpa att himla med ögonen, hon hade alltid så mycket att säga om allt. Ytterdörren smällde igen och tunga, välbekanta steg gick över trägolvet i hallen. Akilles, som hade tagit sin plats under bordet, viftade långsamt på svansen. “Pappa! Välkommen hem!” Han kramade om mig och lyfte upp mig ur stolen. Han var obekant solbränd, nästan som en pepparkaka, och luktade av en parfym jag inte kände igen.
   “Hur var det på Mallorca?” frågade mamma.
   “Oh, av det lilla jag hann se var det fantastiskt. Men jobbet tog upp nästan all tid, jag hann knappt att gå ut!”
   “Jasså.” Mammas röst var spänd, nästan besviken. Hon måste vara trött på alla affärsresor han hade åkt på det senaste året. I perioder hade han varit mer borta än hemma. Mallorca, Rom, Paris, Bangkok. Inte för att det var hans fel, men samtidigt förstod jag henne. Jag saknade honom också när han inte var hemma.

Efter middagen gick jag upp till mitt rum. Jag tyckte om att vara själv, med min musik och mina böcker och Akilles så klart. Han låg utsträckt jämte mig i sängen och jag klappade förstrött hans mjuka päls i takt med musiken som spelades på låg volym i mina högtalare. Boken jag läste balanserade på mina knän och jag var helt uppslukad av den. Den handlade om fyra ungdomar några år äldre än mig som bevittnat en kidnappning men ingen tror dem när de berättar vad de sett. En skarp knackning på min dörr fick mig nästan att flyga upp ur sängen, Akilles tittade på mig som om jag hade blivit galen.
   “Ella?” sa Elias barnsligt ljusa röst från andra sidan. “Mamma sa att jag skulle säga till dig att det börjar bli sent och du måste ta ut Akilles innan du går och lägger dig.”
   “Jaja.” Mina ögon letade efter stället där jag hade blivit avbruten.
   “Mamma säger att du ska gå nu.”
   “Snart.” Jag försökte begrava mig i boksidorna igen - jag hade precis kommit till den bästa delen - men Akilles hade hört det magiska ordet “ut” och gjorde det omöjligt att läsa när han snurrade runt på överkastet. “Jaja, vi går väl nu då...” Jag sprang ner för trappan med Akilles redan väntande vid ytterdörren. Jag tog en jacka från kroken och öppnade dörren. För ovanlighetens skull tog jag även kopplet från sin krok.
   Vi gick ner för gatan, det var nästan mörkt ute och kallt för en kväll i mitten av augusti. Jag tvekade vid vägskälet där vi brukade vända och gå hem igen, men någonting drev mig vidare, jag ville inte hem. Inte än.
   En bit längre ner för vägen låg Lissas hus. Melissa Stark. Hon, Anna och jag hade varit bästisar när vi var små, vi hade varit oskiljaktiga. Men när vi började mellanstadiet hade Lissa skaffat sig nya vänner, ett rykte och blivit populär. Så när vi andra inte hade följt hennes karriär hade vi inte dugit längre, vi var inte populära nog för skolans lilla prinsessa. Jag suckade. Jag ville inte vara bitter, och det var inte som om jag var arg för att hon hade vuxit ifrån oss. Men sättet hon behandlade Anna på gjorde mig vansinnig, jag förstod inte vad det var som var så roligt med att vara elak. Speciellt inte mot någon som en gång varit mer som en syster än en vän. Kanske var det just därför.
   Jag insåg inte att jag stannat förrän jag hörde skriket och vad som lät som glas som krossades inifrån huset. Tyst signalerade jag Akilles att komma - i detta ögonblicket var jag glad för all lydnadsträning vi gjort genom åren. Med kopplet så kort att jag praktiskt taget höll i halsbandet smög jag närmare. Jag borde ha vänt men nyfikenheten tog över. Vem var det Lissa bråkade med nu? En pojkvän? En av tjejerna i hennes hov? Hennes pappa? Jag kikade runt hörnet och såg att bakdörren stod öppen, gult ljus spillde ut över den gröna gräsmattan. Någon klädd från topp till tå i svart backade ut ur öppningen, luvan som hängde fram över ansiktet gjorde det omöjligt att urskilja om det var någon jag kände eller en främling. Hen släpade på något, något stort och tungt. Någonting glittrade i det svaga ljuset. Hår. Askblonda lockar. Lissa. Rädslan spred sig genom min kropp som is, kall och ovälkommen. Vad var det som hände? Var Lissa... död? En svag rörelse, ett förgäves försök till att komma loss. Omedvetet klev jag närmare, i skuggorna stog det en mörkblå Volvo. Den hörde inte hemma här. Klang. Jag sparkade på en burk, något som i den spända tystnaden lät som ett pistolskott. Skepnaden vände sitt ansikte mot mig och för ett ögonblick tyckte jag mig se blå ögon.
   Innan jag visste vad som hände hade jag skenade över trädgården och halvvägs hem. Svetten rann från min panna och mitt hjärta rusade som en häst i full galopp. Jag kunde inte tänka, jag var bara tvungen att ta mig hem. Allt skulle lösa sig om jag bara kom hem, mamma skulle lösa det. Pappa skulle inte låta något hända mig. Det enda verkliga var kopplet jag krampaktigt höll i min hand.

Vinternätter

Alice klev på buss 325, något som brukade vara en del av hennes vardagliga rutin. Innan. Innan hon träffade Oliver. Innan hon försvann. Innan hon tvingades lämna allt bakom sig. För deras skull. Då var hon nitton, nu hade mer än tjugo år passerat men den familjära lukten av blöta vinterkläder och cigarettrök väckte en ovan hemkänsla till liv. Hon föll tillbaka i gamla vanor; hon satte sig på det tredje sätesparet bakifrån med gymväskan på sätet bredvid sig, en armbåge stödd mot den lilla kanten vid fönstret medan hon såg ut över den numera obekanta staden. 

Alice blick gled över den gamla biografen. En känsla av melankoli spreds genom henne när hon såg hur ensam den tomma byggnaden verkade vara. Den hade varit nedlagd i över fem år, det visste hon. Men det var där det började, eller var det mer korrekt att säga slutade?
 
“Hej!” Alice andedräkt blev till ett vitt moln medan hon glatt vinkade åt den blåögda mannen som väntade på henne utanför biografen. Hans ansikte var gömt från gatlampornas elektroniska sken av luvan på hans jacka och hans ansikte badade i nattsvarta skuggor.

   “Hej!” Han log det leende han alltid log när han var omgiven av främlingar. Det var, för den omedvetna, ett självsäkert, snett flin. De pärlvita tänderna helt gömda bakom hans läppar. Alice visste bättre. Han kom närmare och gav henne en fjäderlätt kyss innan han virade sin arm runt hennes axlar.

   “Alice! Vänta på mig!” Maria kom utspringande från biografen men skyggade tillbaka när hon såg Olivers mörka siluett. “V-v-v-vem är du?!” Alice kunde inte låta bli att le, det värmde att hennes bästa vän försökte stå upp för henne. Hennes motståndare var dock ofarlig - i alla fall för henne.

   “Maria, det är okej”, sa Alice i ett försök till att lugna sin upprörda vän. “Det här är Oliver. Oliver, det här är Maria.”

   “Hej”, Oliver log snällt och vinkade med sin lediga hand, noga med att dölja sina hörntänder. “Så det är du som är den mystiska bästa vännen.”

   “Ehm... Vem är du?”

   “Jag är besviken”, skrattade han. “Trots att jag redan visste att du skulle säga det.” 

   “M, han är min pojkvän.” 

   “Va?!” Marias röst var fylld med en blandning av besvikelse och chock. “Sedan när?”

   “Kom, vi pratar på vägen hem.” Alice tog Marias hand och ledde sin förvirrade väninna till den svarta volvon som stod parkerad en bit längre ner på gatan. De tre satte sig: Oliver i förarsätet, Maria och Alice i baksätet.

   “Hur länge har ni varit tillsammans?!” Marias chock hade övergått i ilska, något som var ovanligt för den annars så tålmodiga unga kvinnan med det kopparfärgade håret. Alice skämdes, men hon visste att hon inte haft något val.

   “Två år”, Alice sträckte sig efter vännens hand och kramade den i sina. “Jag skulle ha berättat om jag kunde.” Maria slet sin hand ur Alices.

   “Hur kunde du!” Ilskna tårar rann nerför hennes kinder och hennes bruna ögon brann av något som bara kunde vara avsky. “Jag trodde vi skulle berätta allt för varandra!” 

   “Jag vet.” Alice slog ner blicken till sina tomma händer. De hade aldrig bråkat förut. Inte så här. “Jag ville berätta, men...”, hon kastade en snabb, omedveten blick på Oliver.

   “Men han lät dig inte.” Avslutade hon giftigt, som om det var den enda sanningen som existerade. “Vi svor att aldrig låta någon kille komma emellan oss!”
   “Jag... Det är inte... Omständigheter...” Alice kunde inte hitta orden, de ville inte forma meningar i hennes huvud.   “Ni kan släppa av mig här.” Maria korsade armarna och blängde kallt ut genom rutan.
   “Vi kör hem dig.” Nästan bad Alice.

   “Jag vill inte att ni kör mig hem. Stanna bilen!”
   “Snälla Maria...” Oliver svängde upp på trottoaren och stannade med ett ryck. Maria slängde upp dörren och stormade ut.
   “Jag vill aldrig se er igen!” Alice hörde gråten i hennes röst och hon kände den samtidigt bubbla upp inom sig själv. Vad hade hon gjort? Alice klev ut ur bilen, tog ett djupt, isande kallt andetag och skrek. Högt. Ilska och sorg blandades. Det gjorde ont. Det var smärtsamt än något hon tidigare hade upplevt. Bildörren öppnades bakom henne och en kall hand sträcktes efter hennes. Oliver drog henne försiktigt in i bilen. Han kramade hennes hand och startade motorn. Alice lutade sig mot hans axel, en ensam tår letade sig ner för hennes kind.

Bussen svängde in på centralen och Alice klev av. Mörkt hår, isblå ögon och ett pärlvitt leende mötte henne i mörkret.
   “Hej.” Hon log, brett. Brydde sig inte om någon såg deras matchande huggtänder.
   “Hej.” Han drog henne intill sig. “Jag har saknat dig.”
   “Jag har saknat dig med.” Hon virade sina armar om hans hals och lutade sig närmare för att pressa sina läppar mot hans. En flämtning stoppade henne. Alice vände sig om och möttes av bekanta, bruna ögon och kopparfärgat hår.
   “Alice?” De chockade ögonen gled över henne, granskade varje hårstrå, varje söm. “Men-men du är död. Du dog för tjugo år sedan. Hur kan du vara här, vid liv? Och du har ju inte åldrats en dag!” Maria tog ett steg tillbaka, sedan tre till. “Omöjligt.”

Prosa - Prose

Medvetandenivåer

Ett växlande samtal kan gå lite lite så här:

Plantering

"For shadowing"

Saker i konversationen kan användas för att få läsaren att ana saker som kommer att hända längre fram i historien.

__________

Conciousness levels

A fluxuating conversation can look something like this:

For shadowing

Things in the conversation can be used to imply to the reader that something is going to happen further in the story.

Fantastik baksidetext

“Är detta himlen eller helvetet?” är örlogskapten Oskar Sjöbergs första tanke när han spolas i land på en främmande stran i ett underligt efterliv. Mysko. Världen är svart och vit förutom de röda ballongerna.
   Oskar snubblar, bokstavligt talat, in på kugghjulspoliserna när de är i full gång med att arrestera oskyldiga människor i en mörk gränd. Detta gör att han dras in i en komplott att störta regeringen. Men är allt som det verkar?

Tema: Fantastik / Theme: Fantasy

Science Fiction...

... gör det otänkbara tänkbart.

Fantasy...

... är påhittat och fritt från verkligheten

Skräck...

... syftar till att väcka fruktan. 

Sense of Wonder

Ett intellektuellt och känslomässigt tillstånd när läsaren plötsligt förstår ett begrepp på nytt i ljuset av ett helt nytt sätt. 

Robotlagarna

1. En robot får inte skada en människa, eller genom avsaknaden av en handling orsaka skada på en människa.
2. En robot måste följa människornas order, förutom om en sådan order skulle leda till brytandet av den första lagen. 

3. En robot måste skydda sin egen existens så länge som det inte leder till brytandet av den första eller andra lagen.
0. En robot får inte skada mänskligheten, eller genom avsaknaden av en handling orsaka skada på mänskligheten.

Fantasy

Kan innehålla alver, häxor, rustningar, etc.

Är ibland skriven av en författare med många initialer före sitt efternamn.

Innehåller däremot alltid fantastiska ingredienser som ofta är en del av temat och kan vara inspirerat av mytologi eller folktro, men behöver inte vara det.

Skillnaden mellan modern fantasy och folktro

Folktro och folksagor strävar efter att förklara världen och olika sammanhang, man sätter upp förklaringsmodeller som begränsar världen.

Modern fantasy strävar efter att utvidga fantasin, den inbjuder till att tro att "det finns mer där ute och att utvidga den kända världen.

Längtan är ett bra verktyg när man skriver fantastik!

__________

Science Fiction...

... makes the unbelievable believable.

Fantasy...

... is imagined and free from reality

Horror...

... means to invoke fear.

Sense of Wonder

An intellectual and emotional state of mind when the reader suddenly understands a concept when viewing it beneath a new light.

The laws of Robotics

1. A robot may not injure a human being or, through inaction, allow a human being to come to harm.

2. A robot must obey the orders given it by human beings, except where such orders would conflict with the First Law.
3. A robot must protect its own existence as long as such protection does not conflict with the First or Second Laws.
0. A robot may not injure humanity, or, by inaction, allow humanity to come to harm.

Fantasy

Can contain witches, elves, armor, etc.

Is sometimes written by authors who has many initials before their last name.

However, always contains fantastic ingredients that often is a part of the theme and can be inspired by folklore, but doesn't have to be.

The differense between modern fantasy and folklore

Folklore strives to explain the world and different situations, it explains things and limit the world.

Fantasy strives to expand the imagination, it invites you to believe "there is more out there" och the known world.

Longing is a good tool to use when writing fantasy

Operasångerskans son: Baksida

När kroppen av en ung journalist hittas i vattnet utanför sommaridyllen Västervik försätts stadens invånare i skräck. Polisinspektör Annika Rhynell sätts på fallet och snart pekar bevisen på att det handlar om ett passionsbrott, men hon misstänker att allt inte är vad det verkar.
   Samtidigt vandrar en osynlig man gatorna med opera brinnande i blodet. Vakande, lyssnande, hatande.
   Annikas liv kommer att få en oväntad vändning åt det värre när hotfulla meddelanden i rött börjar dyka upp runt om kring henne och hon kastas in i en mordisk kurragömmalek.

Operasångerskans son: 1

Klockan 09:07, himlen var tungt grå, som om den inte riktigt kunde bestämma sig för om den ville regna eller inte. Vattnet var ovanligt stilla; så nära spegelblankt som det någonsin kunde bli, for det igenom Annika Rhynells medvetande när hon såg ut över den silvergrå viken. Hennes blick fastnade vid det böljande blå tyget som omgav flickan. Flickan som två ambulanssjukvårdare klädda i neongula jackor just nu bogserade mot land, Flickan som aldrig skulle få uppleva fler molniga dagar som dessa. Hon vände sig mot sin kollega som just nu förhörde de två vittnen som en halvtimme tidigare hade hittat kroppen. Två tyska turister som för tillfället bodde på en av de båtar som fortfarande låg förtöjd i gästhamnen, endast en kilometer från platsen.
   “Vi skulle köra vår vanliga spring- och simrunda, och där var hon,” sa den ena på sin brutna svenska. Han var blond, blåögd och vältränad. Annika var tvungen att medge att han såg ganska bra ut. Hans lika blonda, lika blåögda, kvinnliga kompanjon skakade bredvid honom. Hennes axlar var täckta av en blå filt och hon gungade långsamt fram och tillbaka. Annika fick intrycket att den lätta brisen kunde blåsa omkull henne. Annika räckte henne den rykande pappersmuggen med kaffe som hon fyllt med den livsnödvändiga brygden från termosen hon aldrig glömde hemma.
   Annika antecknade nästan robotartat parets vittnesmål, men hennes tankar kunde inte sluta vandra till flickan. Det var det hon kallade offret, inte kroppen, inte liket. Det känndes för kallt, för slutgiltigt, för dött. De hade fått upp henne nu, avslutat återupplivningsförsöken och lagt henne på en bår i en svart liksäck. En våt pöl hade bildats på marken. Annika rös, det var inte första gången hon hade varit på plats efter liknande samtal, men det blev aldrig lättade. Detta var ytterligare ett liv som släckts allt för tidigt.
   En hand lades på hennes axel, varmt och tryggt. Hennes kollega, polisassistent Jonas Andreasson verkade alltid veta vad hon kände.
   “Det är dags att gå.”

Annika satt vid sitt skrivbord och fyllde i pappersarbetet från utryckningen samma morgon när telefonen ringde. Hennes blick gled till klockan i nedre hörnet av hennes datorskärm. Prick tolv, precis som varje dag. Ibland undrade hon om han inte satt och väntade på att ringa henne. Hon kunde inte låta bli att le.
   “Annika”, sa hon reflexivt efter att ha tryckt på den gröna knappen.
   “Hej älskling!” Hennes sambo Daniels, lugna röst ekade på andra sidan. De hade det här samtalet varje dag, något som kanske verkade vara en konstig liten vana, men den var en stor del av det som höll dem samman - och dottern Vilja förstås! “Jag har inte så mycket tid till att prata idag, jag måste hoppa in för en kollega på akuten. Hennes son har insjuknat i maginfluensa.” Annika suckade, det var den tiden på året. Hon hoppades bara att deras dotter skulle slippa det hemska viruset.
   “Okej. Kör din mamma Vilja till förskolan?”
   “Ja, hon hämtade henne tidigare så att de kunde gå ut för lunch.” Det bekanta pipandet av att någon försökte ringa henne när hon redan satt i samtal avbröt Annikas tankegång.
   “Men du, jag måste gå, någon försöker nå mig.”
   “Jag måste ändå gå, vi ses ikväll.” Signalen ljöd igen.
   “Vi ses ikväll.” Hon tog det andra samtalet, säker på att Daniel skulle avsluta deras.
   “Polisinspektör Rhynell?”
   “Ja?”
   “Det här är doktor Anna Collin, skulle du kunna komma till sjukhuset?” För ett omotiverat, panikslaget ögonblick drogs Annikas tankar till dottern och svärmodern, tänk om… “Det handlar om kroppen som hittades i morse.”

Annika klev in i obduktionssalen, den var kallare än hon mindes.
   “Så”, sa hon för att få rättsläkarens uppmärksamhet. “Vad har du hittat?”
   “Till att börja med, så kan vi utesluta både självmord och olycka. Ser du dessa blåmärken?” Hon gestikulerade mot flickans hals och de blåsvarta, handformade märken som prydde den. “Hon blev strypt.”
   “Kan man inte få sådana märken på… andra sätt?” Sätt som inte dödade, tillade hon i tystnad. Ett av många sista hopp på mänskligheten - men hon ville inte sluta tro att det fanns gott i alla, trots att hennes erfarenheter pekade på det motsatta.
   “Det kan man”, medgav läkaren. “Men hon dog av syrebrist, det fanns inget vatten i lungorna.”
   “Så mord.” Annika såg ner på den unga flickan. Vad kunde hon vara? Tjugo år, kanske? Hennes bruna lockar hade torkat sedan de drog upp henne ur vattnet.
   “Har ni lyckats identifiera henne?”
   “Inte än.”

Operasångarens son: Prolog

Frank gick ned för gatan, förbi slottsruinen och bort mot kulbacken. Han skakade, men om det var av vrede, förväntan eller kyla var han inte säker på. Kanske berodde det på alla tre. Det irriterade honom att han hade blivit tvungen att frångå sin vanliga, nattliga promenadrutin. Men han var tvungen att få sin hämnd, det var hans rätt. Allt som skulle hända var hennes fel, hon var den onda, hon förtjänade det.
   Hon stannade, kanske för att lyssna, så han gjorde det samma. Hon tog ett par prövande steg, han följde efter. Hon vände sig om, rak i ryggen och med ett strängt uttryck klistrat på hennes ansikte.
   “Vad vill du?” En perfekt rubrik, utan en hint av den rädsla Frank visste bubblade under ytan. För honom var den lika tydlig som den lysande skärmen i hennes hand. Han tog ett par släpande steg mot henne och hon skyggade omedvetet tillbaka. Sedan stannade hon, som om hon kom på sig själv med att vara rädd. “Om du kommer närmare ringer jag polisen!” Han stod under gatlyktan nu och igenkännande fladdrade över hennes ansikte, men hon sa inget. Vågade nog inte säga något, inte nu när hon var ensam. Frank log, han älskade den här biten. Med en snabb rörelse var han framme hos henne, hans ena hand kramade hennes hals, hårt. Den andra slet mobilen ur hennes hand. Han förlorade sig i känslan av att ta hennes liv, i adrenalinet, makten och hatet.

Prosa - Prose

6 steg till att börja skriva en deckare

Var hittar vi den största vreden idag?

1. Vem är liket? Vem är eller håller på att bli mördad?
2. Vem är mördaren?
3. Motivet. Varför blev offret mördat?
4. 4-5 misstänkta (förutom den skyldiga), alla med ett eget motiv. 3 är för enkelt, 6 är för svårt.
5. Var hittas liket?
6. Av vem hittas det?

__________

6 steps to start writing a detective novel

Where do we find the biggest wrath today?

1. Who is the body? Who is or is about to get murdered?
2. Who is the killer?
3. The motive. Why did the victim get murdered?
4. 4-5 suspects (except for the offender), all with their own motive. 3 is too simple, 6 is to hard.
5. Where is the body found?
6. Who finds it?

Prosa - Prose

Skriv inte "en sorts" utan "ett slags".

Tumregel vid dialog

Efter 5 repliker, meddela läsaren vem det är som säger vad.

__________

Rule of thumb

After 5 lines, remind the reader who is saying what.

Kyssen

Solen stod högt på den klarblå himlen när Elias klev in i den lilla parken som omgav stadens kyrka. De bruna, fallande löven prasslade under hans fötter när han korsade gräsmattan, trots att träden fortfarande stod frodigt gröna. Endast ett fåtal gyllene höstlöv indikerade att september började lida mot sitt slut. Han la genast märke till den mörkhåriga  pojken - mannen - som satt på bänken som hade varit deras mötesplats sedan de först träffats. Hans korpsvarta hår lekte i den lätta brisen och Elias drog sina fingrar genom sina egna nötbruna lockar. Han hade alltid känt sig lite underlägsen, vanlig bredvid mannen som just nu njöt av den varma sensommar dagen. Mannen lyfte en hand och vinkade glatt.
   "Hej!" han log brett med en retsam glimt i de kristallblå ögonen. "Bättre sent än aldrig, antar jag. Jag har väntat i evigheter!"
   "Vadå evigheter? Och det är inte mitt fel att du cyklar så jävla fort, Adrian!" Han skrattade. Ett klingande, bubblande skratt som drog med alla som hörde det.
   "Jag ser verkligen fram emot ikväll!" utbrast han och virade sin arm runt Elias axlar. "Mina föräldrar kan knappt vänta tills de får träffa dig." Adrians leende var varmt och lugnande men Elias hjärta kunde inte låta bli att missa ett slag när hans pojkväns föräldrar kom på tal. Han var nervös men såg fram emot att få bekanta sig med personerna som hade fört denna underbara person till världen.
   "Tänk om de inte gillar mig," mumlade Elias och tryckte sig omedvetet närmare.
   "De kommer att älska dig! Var bara dig själv så kommer allt att bli bra." Adrian lutade sig närmare och pressade sina läppar mot Elias i en fjäderlätt kyss som snart blev djupare, mer intensiv. Elias kände världen glida undan, han kände det som om hans huvud var fyllt med marshmallows. En luddig, vit hinna över hans tankar.
   "Bögdjävlar!" ropade en man från andra sidan parken. Adrian och Elias bubbla sprack med vad som för dem verkade vara en öronbedövande smäll.
   "Vad sa du?!" skrek Adrian efter mannen, hand händer skakande av ilska.
   "Låt det vara," mumlade Elias. De stod upp nu och han drog försiktigt i Adrians jackärm. "Det är okej."
   "Som fan det är!" fräste han. "Varför måste du alltid låta andra trampa på dig? Det är inget fel med att visa vem du är!" Elias förstod att han var frustrerad, att hans ord inte var menade att såra. Men de skar djupt. Elias visste allt detta, men det ändrade inte på vem han var. Konflikträdd och osäker, det var hans bild av sig själv.
   "Jag vet, men... Släpp det?" Elias vädjande ord kom ut mer som en fråga istället för den uppmaning han hade menat dem som. Han kände sig ledsen och trött. Trött på att alltid behöva slåss för att bli accepterad. Ledsen för att han var säker på att alla han älskade såg ned på honom. "Kan vi inte bara gå hem nu?"
   "Jag kan följa med dig." Adrian kramade hans hand. En tröstande gest, men Elias ville inte bli tröstad, om han skulle vara ärlig ville han ingenting alls. Och han ville definitivt inte träffa Adrians föräldrar. Inte ikväll. Han ville bara låsa in sig på sitt rum och försvinna i några dagar, sluta existera ett tag.
   "Det är okej, vi ses ikväll."

Övning: Gästlärare

Den provisoriska båren är tung i mina händer. Förvirring, rädsla och sorg väger ner mina axlar. Hon föll. Det hade inte varit meningen. Det hade bara blivit så. Och nu låg hon där, lerig kall och orörlig. Jag visste inte ens om hon andades. Leran var hal under våra fötter, vi halkade flera gånger och stukade både fingrar och tår. Men det var den minsta vi förtjänade, grannpojken och jag. Det var vårt fel. Det visste jag, även om han förnekade. Vi hade retat grannens hund. Inte hon. Men det var henne den hade jagat när den kom lös. Hon hade inte kommit långt. Ljudet av hennes huvud mot den stora stenen skrämde djuret och det sprang i en annan riktning, men allt jag kunde se var blodet. Det var så mycket blod. Röda slingor i det blonda håret. Min änglalika syster hade hämtats tillbaka till himlen.