Prosa - Prose

Karaktärer

Yttre omständigheter = Formas karaktären av sin vardag? Detta kan motivera varför en karaktär beter sig som denne gör. Gör karaktären trovärdig.

Utseende = Upp till varje författare hur mycket man ska beskriva eller inte beskriva

Beteende = Fix idéer, små saker, ticks, vanor, ovanor, etc

Tro = Politisk uppfattning, religiös uppfattning. Hur agerar karaktären mot detta?

Hopp och drömmar = Har karaktären något framtidshopp? Har de dödslängtan? Är det någonstans mitt i mellan? Kan svikta.

Talanger = Är karaktären duktig på något? Är detta med eller mot sin vilja?

Svagheter = Har de några svagheter? Alla har svagheter, karaktärerna blir för bra utan dem, de blir inte verkliga.

Att tänka på

Överdriva = Skriv inte en psykopat utan att tänka på det

Ont och gott = Glöm inte att skurkar ofta ser sig själva som hjältar och verkligen tror att de gör gott

För snabb = Döda inte en karaktär i onödan, återuppväck inte de döda för att du dödade dem i onödan

Ensidig = Strunta inte i karaktärerna som inte är huvudkaraktären. Liksom skurken kan även de andra karaktärerna se sig själva som hjältar i sin egen historia

Infodump = Dumpa inte backstoryn för snabbt i texten

Skaver = Missa inte att huvudkaraktärens sätt att se på världen speglas av uppväxt, omständigheter, förmågor, etc; att karaktären inte passar in i sin omgivning

Klichéer = Se karaktären som en hel människa, med brister och fel, och inte en stereotyp

Vems berättelse = Fundera på vad som skulle hända med storyn om du bytte ut din karaktär mot en annan, om det inte spelar någon roll kanske du borde byta ut den, det kan göra storyn bättre.

__________

Character

External cirkumstances = Is the character impacted by its environmant? This can motivate why the character acts the way it does. It makes the character believable.
Looks = It's up to all authors to decide how much or how little of the characters looks you want to describe
Behaviour = Fix ideas, little things, tics, habits, bad habits, etc
Believes = Political preception, religios believes. How does the character act with this in mind?
Hopes and dreams = Does the characters any hope for the future? Does they have a death wish? Is he/she somewhere inbetween? It can change
Talants = Is the character good at something? Is it with or against their wishes?
Weaknesses = Does they have any waknesses? Everyone has weaknesses, the characters become too good without them, they won't be realistic

To think about

Overexagguration = Don't write a psychopath without thinking about it
Good and bad = Don't forget that the bad guys often see them selves as heroes and really believe that they are doing the right thing
Too quick = Don't kill characters unnessesairily, don't raise the dead because you killed them without reason
Onesided = Don't ignore the characters that isn't the main character. Just like the villain the other characters can see themselves as the heroes in their stories
Infodump = Don't dump the backstory too quickly in the text
Chafing = Don't miss that the characters world view is mirrired by their childhood, environment, abilities, etc; that the character don't fit into the world it lives in
Clichés = Look at the characters as a whole person, with all kinds of flaws, and not a stereotype
Who's story = Think about what would happen to the story if you change the main character for another, if it doesn't matter, perhaps you should change it, it could make the story even better

Asparia

1.

Det var så enkelt att få dem att glömma, dessa obegåvade normaler. Grandraíocht - de utan magi.
   “Du har inte sett något.” Flickans blå, skrämda ögon blev blanka och gick sedan tillbaka till det glada glitter som de hade varit fyllda av några minuter tidigare. Hon krokade sin arm i min och vi gick vidare.
   “Varför stannade vi?”
   “För att du var trött.”
   Hon la en hand på sin panna.
   “Men om vi vilade, varför har jag en sådan hemsk huvudvärk?”
   Jag suckade, jag hade sagt åt henne att hålla sig gömd i buskarna medan jag tog hand om rånarna. Varför hade hon behövt komma fram precis när jag avslutade den sista trollformeln? Det var så irriterande att behöva hitta på lögner för att förklara varför de mådde som de gjorde efteråt.
   “Du kanske behöver vatten.”
   Hon tog flaskan från mitt bälte och svepte den. Nu behövde jag hitta en ren vattenkälla också.
   “Det hjälper inte!” Gnällde hon och hennes underläpp sköt fram. Hon såg ut som om någon hade slagit henne över munnen.
   “Ge det lite tid att verka.” Hovar dundrade bakom oss och jag frös till. Inte igen. När de stannade bakom oss snurrade jag runt och knuffade nästan omkull flickan som höll min arm i samma rörelse. En kort man på en brun häst stod bakom oss, väskan på på hans höft avslöjade att han var en kurir. Jag andades ut, inga fler rånare. I alla fall inte nu.
   “Du råkar inte vara...” han såg ner på ett papper i sin hand. “Ailín Tomás?”
   “Hur vet du vem jag är?” Misstänksamheten kröp över mig igen.
   “Din fars granne hjälpte oss att rita detta.” Han visade fram pappret han hade i sin hand, det var en dåligt ritad bild som skulle kunna föreställa mig. Fast näsan var helt fel, och hakan var lite väl kraftig.
   “Kunde han inte göra det själv?”
   “Din far... han är död.” Han räckte mig ett brev med en nätt handstil som jag inte kände igen.
   “Oh.” En tanke, eller kanske en känsla, flög genom mitt huvud men den var för snabb för att jag kunde identifiera den. Mina tankar drogs till en gråblå sorg, men jag kunde inte vara ledsen - inte över honom. Jag öppnade brevet och blev förvånad över att se min fars handstil på insidan. Bokstäverna var skakiga, men definitivt skrivna av honom.

Kära Ailín,
   Jag vet att detta kanske kommer som en chock då vi inte har pratat på många år, men det finns många saker jag behöver säga dig nu när mitt liv leder mot sitt slut.
   Till att börja med vill jag säga: Jag älskar dig, jag har alltid älskat dig oavsett hur mycket vi bråkade, oavsett hur arg du var - oavsett hur arg jag var. Du är min son, det kommer du alltid att vara. Din mor och jag kommer alltid att stå vid din sida, även om du inte kan se oss.
   Allt jag äger lämnar jag till dig, men om jag känner dig rätt kommer du att göra dig av med den bördan så fort du kan. Och det är okej. Men kan du lova mig en sak, bara en liten sak. I kuvertet ligger det en amulett, den är gjord av en ovanlig sten som heter vaestalite. Den kommer att skydda dig och leda dig dit du behöver gå. Lova mig att du aldrig tappar bort den. Lova mig det, bara det.
   Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta för dig - om din mor, om varför saker blev som de blev, men tyvärr kan inte detta brev inte rymma sådana hemligheter och jag tror tyvärr att detta är sista gången jag kan prata med dig. Men oroa dig inte, allt kommer bli klart för dig när tiden är inne.
   Jag är stolt över dig, min son.
   Din far, Donovan Tomás.

Prosa - Prose

Citat-tecken i dialog

__________

Quoteation marks in dialog

Prosa - Prose

Världen VS Handlingen

• Världen - vad det författaren? Stor väldsvy
• Handlingen - vad vet karaktären? Begränsad världsvy

Skillnaden är hur författaren väljer att delge informationen om världen. Hur världen beskrivs, vad man tar med och vad man beskriver.

• Som en invånare är allt naturligt
• Som en turist/besökare kan allt vara ganska onaturligt
• Som en erövrare finns det alltid en vinst med i bilden
• Som den besegrade ser man en förändring

Stuck?

1. Rita 3 (eller fler) fyrkanter på ett papper (som en superenkel karta)
2. Gå fem till tio år tillbaka i tiden från handlingen
3. Tänk dig en boplats/hus
4. Beskriv det med minst 3 detaljer
5. Beskriv 3 utrymmen/rum (om det finns så många) med minst 3 detaljer
6. Placera i valfri fyrkant
7. Skriv 3 karaktärer, A, B & C
8. Karaktär A: har en hemlighet
   Skriv: namn, ålder, kön, utseende, kläder, vanor, ovanor, etc
9. Placera A i valfri ruta
10. Karaktär B
    Skriv: namn, ålder, kön, utseende, kläder, vanor, ovanor, etc
11. Karaktär C: skvallrar och vet allt om alla, bor granne med A
    Skriv: namn, ålder, kön, utseende, kläder, vanor, ovanor, etc
12. Intervjua karaktärerna, C berättar allt denne vet om A - men allt måste inte vara sant!
13. Skriv intervjusvaren i jag-form
14. Bestäm vad världen är; ett land, en stad, en by, en planet?
15. Beskriv världen (behöver inte vara mer än en skiss med några detaljer)
16. Gå tillbaka till nutid
17. A har varit bortrest de sista åren men kommer tillbaka för att denne har något hen måste göra/uträtta
18. Rita ut hens resväg på kartan, markera hens 3 stopp på vägen
19. Skissa kort på berättelsen, vad som ska hända, en synopsis
20. Skriv inledningen

__________

World VS Story

• The world - what does the author know? Large world view
• The story - what does the character know? Limited world view

The difference is how the author decides how to share the information about the world. How the world is described, what you show and what you don't.

• As an inhabitant of the world everything is natural
• As a tourist/visitor things can be unnatural
• As a conqueror there is always some degree of profit in the way they see things
• As the defeated they see changeFastnat?

1. Draw 3 (or more) squares on a paper (like a super simple map)
2. Go five to ten years back in time from the story
3. Think about a living place/house
4. Describe it with at least 3 details
5. Describe 3 spaces/rooms (if there are that many) with at least 3 details
6. Place in any square you like
7. Write 3 characters, A, B & C
8. Character A: has a secret
   Write: name, age, gender, look, clothes, habits, bad habits, etc
9. Place A in any square you like
10. Character B
    Write: name, age, gender, look, clothes, habits, bad habits, etc
11. Character C: gossips and know everything about everyone, livs next to character A
    Write: name, age, genser, look, clothes, habits, bad habits, etc
12. Interview the characters, C tells you everything he/she know about A - but it doesn't have to be true!
13. Write the interview answers in 1st person (My name is, I am, etc)
14. Decide what the world is; a country, a city, a village, a planet?
15. Describe the world (doesn't need to be more than a sketch with a few details)
16. Go back to the now
17. A had been away during the past years but has to come back because of something he/she has to do/accomplish
18. Draw out his/her path on the map, mark out the three stops he/she make on the way
19. Roughly sketch the story, what should happen, a synopsis
20. Write the start of the story

att dikta på ord

*små dikter inspirerade av ord.

I. territorium*
jag tänker på terrarium
ödlor
reptiler höga som flervåningshus
men också små som porslinskatter
på köttätarnas gigantiska jaktterritorium
och växtätarnas ständiga flykt
ingenting förändras
trots att inget är sig likt

*latin, ’jordområde’, 

’stadsområde’, ’territorium’, 

av teʹrra ’jord’, ’(fast)land’.

II. omedveten*
små saker;
att ta nycklarna från bordet
sätta dem i låset
vrida om
låste jag verkligen?
att lägga ifrån sig mobilen
inte på diskbänken
inte på soffbordet
kanske på toaletten?

*det omedvetna,

den del av det psykiska

 livet som försiggår i vårt inre

utan att vi kan varsebli

 det annat än som spår.

III. ögonblick*
tidsrymden mellan två blinkningar
ett leende
en känsla
ett nu
som blir ett då
minnet jag alltid kommer älska
minnet jag helst av allt vill glömma

*mycket kort tidsperiod den

 kortaste man kan tänka sig;

 ofta som överdrift {→sekund 1.

IV. rasande*
att falla samman
störta mot bottnen
ett svart hål som drar neråt
i det tjärsvarta vattnet
och att inte längre
kunna andas
likt husets tak när väggarna
förtärs av eldens flammor

*störta samman eller

 ned och därmed förstöras.

V. smuts*
bruna maskrosfläckar på den nya sommarklänningen
mjölkmustacher
torkad sand på barfotafötter

orden som skapar illusioner om fläckar
som inte går att tvätta ur
kanske att gräva ur

skapar fläckar på ytan
för att få bort de som aldrig fanns inuti

*partiklar eller fläckar.

VI. tid*
det vackraste
finaste
bästa
vi har tillsammans
samtidigt
det fulaste
grymmaste
sämsta
som finns i världen

*begrepp som anger ett avstånd

 mellan två händelser,

 antingen de sker i samma

 punkt eller inte

Mitt livs kollage

“Man måste synas för att leva.” (Regn och åska, Håkan Lindquist)

Vetande, att veta - går det att lita på?

Jag vill skriva vackert som ett sommarregn, men lika kraftfullt som åskan som skakar fönsterrutorna.

Jag orkar inte, men jag vill.

Adventsljusstakens varma reflektion i det vinterkalla fönstret.

Tårar av en anledning, tårar utan.

Kan ditt ljus rädda mig från mitt mörker?

Hennes sömnrufsiga hår var en gloria i morgonljuset.

Har satt orden i halsen.

Du viker undan granarna från mitt ansikte utan att tänka på att de repar dig istället.

Månljus, stjärnljus, gatljus.

Vinden skapar röster i träden, eller ger den bara ljud åt dem?

För att flyga behövs vingar, har jag vingar - som du?

Vår tid är natten men jag älskar dagarna med dig.

Skratt är mycket och inte alltid bra.

Problem är inte fel, bara annorlunda.

Du, ni, mig, oss, vi.

Ibland önskar jag att drömmar var portaler till andra världar, ibland ber jag till Gud att de inte är det.

Tiden tar slut när vi tror att den är odödlig.

Tankar.

Letar ord som passar.

En skimrande fjäril i vintermörkret.

Har taggarna utåt, men också inåt.

“Tiden är ur led.” (Mattias Geisler)

Tiden går och går, utan att vänta på någon.

Är en skugga alltid en skugga?

Ibland glömmer man att världen inte bara är dålig, ibland är det tvärt om.

Fantasi är en annan sorts magi.

Dina tårar borde ha varit mina tårar.

Tårarna droppas som regn från kinderna.

Vattendroppar på fönsterbrädan.

Bubblor på glasets insida.

Klockorna tickar inte i samma tempo.

Andas, bara andas.

Vargar är alltid vargar, men tänk om de inte är det.

Stjärnglitter.

Kodnamn: Black

“Hon föll ner från klippan...” Sa de på tvn men riktigt så hade det inte gått till. Jag log även om det säkert såg ut som en grimas, hon hade varit en fin människa. Snäll och välvillig mot alla som råkade befinna sig i hennes närhet. Hon hade varit det svåraste uppdraget jag blivit tilldelad under mina tio år i branschen. Jag mådde illa av tanken på ett samhälle som fick någon som hon att anställa någon som mig. När en svartvit bild av hennes ansikte dök upp på skärmen stängde jag reflexivt av den. Jag borde inte plåga mig själv, vad som var gjort var gjort - plus det hade varit hennes val. Med en suck sträckte jag mig efter vapnet på soffbordet. Jag lät min blick glida uppskattande över det svarta stålet, det var spegelblankt efter de oräkneliga timmar jag spenderat på att putsa och rengöra det.
   Golvet bakom mig knakade mjuk och jag flög upp. Jag siktade på den svartklädda figuren som smugit sig in.
   “Det är du.” Sa jag kallt, det röda håret som letade sig fram under luvan, den vita huden och de skarpt röda ögonen påminde mig alltid om döden, en lieman.
   “Black,” hans röst var kusligt ihålig och ett brett leende spred sig över hans ansikte när hans blick hittade pistolen. “Du kunde ha skjutit mig.”
   “Det hade varit en förbättring.”
   “Oh,” han tog sig för hjärtat. “Dina ord är som knivar.”
   “Vad vill du Red?”
   “Räcker det inte med mitt sällskap?”
   “Nej.” Han kastade ett kuvert på soffan.
   “Boss har ett nytt uppdrag till dig.” Jag suckade.

Prosa - Prose

Vad innebär undertext?

Man visar bara delar av det som vill fram. Isbergsprincipen.

Undertext = det som inte sägs utan det som hålls tillbaka.

Vad är en berättelse?

Karakär -> projekt -> hinder, en karaktär leder ett projekt och stöter på hinder.

Vilja                        Projekt

vill äta                     går till kylskåpet

vill bli lärare              googlar "lärarutbildningar"

vill bli rik                  köper en travtidning

vill laga cykeln           hämtar cykeln

vill åka till Italien        tar reda på hur euron ligger

Undertext är bra när man skriver dialog.

Man bör veta vad karaktären är uppfylld av för projekt och vad de helst inte vill prata om.

Det är effektivt när två karaktärer med oförenliga projekt möts.

Om du inte vet vad du ska skriva

Lista saker du dras till/tycker om, t.ex TV-serier, böcker, artiklar, etc. Det de har gemensamt är något du borde skriva om.

Protagonisten behöver inte...

... vara god

... utvecklas (men förändras)

... vara på det klara med vem hen är

... vara sann mot läsaren

... vara sann mot andra karaktärer

... vara sann mot sig själv

Det är viktigt att läsaren tar ställning för protagonisten

a) läsaren känner något för protagonisten

och/eller

b) läsaren vill följa protagonisten

För att läsaren ska KÄNNA för protagonisten...

... bör läsaren ha en svaghet:

a) en defekt - ex alkoholism

b) ett fel - ex kan inte knyta skosnörena

c) ett tomrum - ex miste sin mamma när hen var ung

För att läsaren ska vilja FÖLJA protagonisten krävs...

... att protagonisten blir indragen i något mot sin vilja

... att protagonisten använder sina defekter till sin fördel

... att protagonisten dras in i något på ett privat plan

... att protagonisten är indragen i något som tycks omöjligt att läsa

... att protagonisten har ett speciellt sätt att se på världen

... att protagonisten trycker igång kollektiva triggers hos läsaren (ex. gått vilse, blir jagad, etc)

... att protagonisten vänder upp och ner på samhällets normer

... att protagonisten spränger genrens koder

__________

What does subtext mean?

You only show parts of what you want to show. The iceberg principle.
Subtext = not what is being said but what is held back.

What is a story?

Character -> project -> obsticle, a character leads a project and encounters an obsticle.

Will                               Project
wants to eat                   goes to the refrigirator
wants to be a teacher    googles "teachingclasses"
wants to be rich            buys a betting magazine
wants to bend the bike gets the bike
wants to go to Italy      finds out the market value of the euro

Subtext is great when writing dialog.
You should know what project the character is folowing and what he don't want to speak off.
It's effective when two characters when opposing projects meet.

If you don't know what you want to write

List things you like/are drawn to, for example TV-series, books, articles, etc. The things they have in common is something you should write about.

The protagonist doesn't need to...

... be good
... evolve (but change)
... be sure about who she/he is
... be true towards the reader
... be true towards other characters
... be true towards themself

It's important that the reader takes the protagonists side

a) the reader feels something for the protagonist
and/or
b) the reader wants to follow the protagonist

If the reader should FEEL anything for the protagonist...

... should have a weakness:
a) a deafect - ex alkoholism
b) a flaw/an error - ex can't tie their shoelaces
c) a hole/empty space - ex lost their mother he/she was young

If the reader should want to FOLLOW the protagonist...

... needs to get dragged into something against their will
... needs to use ther defects to their advantage
... needs to be dragged into something on a private level
... is involved in something that seems impossible to solve
... has a special way to see the world
... need to triggers collective triggers (ex gotten lost, gets hunted, etc)
... need to turn the societys norms upside down
... need to break the genres codes

Gestaltning

Lina trampade energiskt på pedalerna och vinden lekte i hennes långa hår. Ett brett leende spred sig över hennes läppar medan hon sjöng med i poplåten som spelades på hög volym i hennes hörlurar. Solen värmde hennes rygg från den klarblå himlen. Snart skulle hon kunna se det lilla blå huset hon vuxit upp i, där hennes pappa fortfarande bodde kvar. Där fanns den stora eken som hon och pappan byggt en koja i sommaren hon skulle fylla åtta, vedboden där de förvarat burken med mask de använde när de åkte till sjön för att fiska och äppelträdet som de hade suttit under långt in på hösten och läst för varandra.

Huset hade målats i en obekant nyans av gul och eken som alltid tornat upp som en beskyddande jätte stod inte längre kvar på sin plats. Vinden tilltog och den varma sommardagen blev plötsligt kylig. Nya blommor växte i rabatten vid ytterdörren och en kattlucka hade installerats i den nya, vita dörren och hallfönstren hade inga av de blöta nosavtryck som alltid prytt dem. Äppelträdet på baksidan hade jämnats med marken och i dess ställe fanns det en kulle täckt med starkt doftande blommor och där vedboden en gång stått hade syrenbuskar planterats runt en stenlagt uteplats som pryddes av nya, dyra utemöbler.

“Hej! Jag tror inte vi har träffats.”
   “Hej! Du måste vara Kerstin, pappa har berättat så mycket om dig!”
   “Jasså, du är Håkans dotter. Var det Alice?”
   “Nej, Lina, Alice var hunden vi hade när jag var liten.”
   “Just det, så var det. Han har pratat så varmt om dig, men vi trodde inte du skulle komma förrän senare, jag skickade precis iväg honom till affären. Han borde vara hemma om en halvtimme eller så.”
   “Förlåt om jag är tidig, jag trodde vi bestämde elva?”
   “Nej jag är är säker på att jag skrev tolv, men det är ju så lätt att ta fel på en etta och en två.”

Prosa - Prose

Gestaltning

Saker går att tolka på olika sätt:

Han rullar runt på golvet.

Han är magsjuk, eller kanske kär?

Vi människor säger saker om oss själva även när vi är frånvarande:

I kylskåpet stod en halv liter mjölk, en öppnad burk sardiner och elva burkar Norrlands Guld.

Någon som sällan är hemma, eller som sällan lagar mat.

Personer påstår saker som sig själva som kan vara osanna (opålitlig berättare):

Om jag får säga det själv har jag rätt bra självförtroende.

Någon som antagligen har ganska dåligt självförtroende.

>>Gestaltning är inte exakt samma som det det gestaltar. <<

Gestaltning är inte något man alltid ska använda, ibland måste man förklara.

Undertext i dialog

Dramatik

Markus: Hej, kul att se dig!

Kasper: Du ler så konstigt.

Markus: Jag har sovit lite dåligt.

Filmmanus

Markus: Hej, kul att se dig!

(Närbild på klassfotot bakom Markus rygg, på Kaspers huvud är det ditritat djävulshorn)

Prosa

"Hej, kul att se dig!" sa Markus glatt, men tänkte tvärt om.

__________

Figuration

Things can be interpreted in different ways:
He rolls around on the floor.
His stomach hurts, or maybe he's in love?

We humans say things about ourself even when we are not around:
In the refrigirator there was half a liter of milk, a opened can of tuna and eleven unopen cans of beer.
Someone who rarely is home or rarely cooks.

People claim things about themselves that may be untrue (unreliable narrator):
If I can say so myself, my selfesteem is great. 
Someone who probably have pretty bad selfesteem.

>>Figuration isn't the exact same thing as the thing it represents. <<

Figuration isn't something you should always use, sometimes you have to be clear.

Subtext in dialog

Drama
Markus: Hello, it's nice to see you!
Kasper: Your smile is weird.
Markus: I've slept badly.

Moviescript
Markus: Hello, it's nice to see you!
(Close up on the class photo behing Markus back, on Kaspers head there are devilhorns drawn.)

Prose
"Hello, it's nice to see you!" said Markus happily, but thought the opposite.

Tio dagar, Dag 1

Världen var grå. Klippan jag stod på, vattnet, till och med himlen hade samma tråkiga nyans. Jag önskade att jag kunde sträcka mina fingrar hela vägen upp och slita solen från molnens kalla fängelse. En blöt nos mot min handflata tog mig tillbaka till verkligheten.
   “Akilles!” skrattade jag. “Är jag långsam?” Hans varma bruna ögon tittade uppfordrande på mig och den rödbruna svansen vaggade långsamt bakom honom. Jag knäppte loss kopplet och Akilles körde genast ner nosen i backen och travade iväg. Jag fortsatte promenaden i ett långsamt tempo längs vattnet, Akilles stannade med jämna mellanrum för att kolla så att jag hängde med. Vi var på väg in i skogen, grönskan var en stark kontrast till det gråa vi lämnade bakom oss. Vi skulle snart vara tillbaka i det röda huset som jag delade med min mamma, pappa och lillebror, och min hund Akilles. Under sommaren hade detta blivit vår vanliga runda, genom byn, över kullen alla kallade för ett berg, ut på klipporna och sedan hem genom skogen. Men idag var sista dagen innan skolan skulle börja igen och jag försökte suga åt mig varje ögonblick av frihet. De gröna grenarna omslöt oss och med ett hest “Voff” satte Akilles av ner för stigen. En bekant men på något sätt främmande röst ekade mellan stammarna.
   “Ella!” Rödblonda lockar och fräkniga kinder kom springandes mot mig, med Akilles travande stolt efter. “Gud vad jag har saknat dig!” Hon slängde sig omkring min hals och jag kramade henne förvånat tillbaka.
   “Anna?” Jag tittade på min bästa vän sedan dagis, skulle inte hon komma tillbaka från Danmark sent i natt? “Vad gör du här?”
   “Vi åkte hem lite tidigare från våra släktingar än planerat.” Anna fnittrade okontrollerat och efter några ögonblick av förbryllat blinkande kunde jag inte hjälpa att ryckas med. Hennes bubblande skratt var smittsamt och vi hade inte setts på hela sommaren. Tre hela månader. Vi skrattade så mycket att när vi kom fram till huset klättrade min lillebror Elias ner från sitt trädhus och sa åt oss att vi var tvungna att vara tysta så vi inte skrämde grodorna han hade samlat. Det gjorde bara att vi skrattade mer. Det var så naturlig att hon var här. En pusselbit jag inte insett fattades förrän den var tillbaka på sin plats igen.
   “Jag... kan... inte... andas...!” Mina magmuskler brände som om jag hade gjort 1000 situps, eller jag inbillade mig att de gjorde det - jag hade aldrig försökt göra så många i rad.
   “Inte jag... heller!” Vi kastade oss på den nyklippta gräsmattan i ett försök till att lugna ner oss. Hon tog min hand och vi bara låg där i vad som kunde varit en evighet, men också bara en sekund. “Jag har så mycket att berätta! Men...” hon tog upp sin mobil och kollade klockan. “Om jag inte går nu kommer mamma bli tokig, vi har skola imorgon och du vet hur min hon är.”
   “Vi får helt enkelt ta ikapp allt i morgon!” Jag log och satte mig upp, Anna gjorde det samma. “Du har gräs i hela håret.”
   “Du med!” Hon skrattade igen och jag följde hennes exempel. Efter att snabbt ha dragit fingrarna genom sitt hår i ett försök att få bort det värsta av det kramade hon mig. “Vi ses imorgon, på uppropet.”
   “Det gör vi.” Anna gick över trädgården och försvann mellan träden som gömde genvägen vi under åren hade trampat upp mellan våra hus. Som på moln gick jag till ytterdörren och tryckte ner det varma metallhandtaget. “Akilles, dags att gå in. Mamma, vi är tillbaka!”
   “Älskling, Anna kom förbi. Hann du träffa henne?” Hennes huvud tittade fram från öppningen in till köket.
   “Ja, hon mötte mig i skogen.” Jag satte mig på en av de omaka stolarna som omgav det gigantiska, mörkbruna matbordet. Det luktade gott från grytan som puttrade på spisen.
   “Vilken tur, jag sa att du brukar komma den vägen. Hur hade hon haft det i Danmark?”
   “Bra, tror jag.”
   “Tror du?” Mammas röst var förvånad, antagligen för att hon visste hur mycket vi brukade prata.
   “Ja, vi hann inte prata så mycket. Hon ville bara säga hej.”
   “Ah.” Hon lyfte på locket och min mage kurrade till svar.
   “Vad blir det för mat?”
   “Spagetti och köttfärssås.” Min favorit. “Hur känns det att du börjar sjuan imorgon?”
   “Bra. Men det kommer ju inte bli särskilt annorlunda från sexan.”
   “Säg inte det, det kommer vara massor med nytt. Nya människor, nya erfarenheter. Du kommer bli förvånad över hur mycket nytt som samma gamla människor kan ta med sig när du växer upp.”
   “Om du säger det, mamma.” Jag kunde inte hjälpa att himla med ögonen, hon hade alltid så mycket att säga om allt. Ytterdörren smällde igen och tunga, välbekanta steg gick över trägolvet i hallen. Akilles, som hade tagit sin plats under bordet, viftade långsamt på svansen. “Pappa! Välkommen hem!” Han kramade om mig och lyfte upp mig ur stolen. Han var obekant solbränd, nästan som en pepparkaka, och luktade av en parfym jag inte kände igen.
   “Hur var det på Mallorca?” frågade mamma.
   “Oh, av det lilla jag hann se var det fantastiskt. Men jobbet tog upp nästan all tid, jag hann knappt att gå ut!”
   “Jasså.” Mammas röst var spänd, nästan besviken. Hon måste vara trött på alla affärsresor han hade åkt på det senaste året. I perioder hade han varit mer borta än hemma. Mallorca, Rom, Paris, Bangkok. Inte för att det var hans fel, men samtidigt förstod jag henne. Jag saknade honom också när han inte var hemma.

Efter middagen gick jag upp till mitt rum. Jag tyckte om att vara själv, med min musik och mina böcker och Akilles så klart. Han låg utsträckt jämte mig i sängen och jag klappade förstrött hans mjuka päls i takt med musiken som spelades på låg volym i mina högtalare. Boken jag läste balanserade på mina knän och jag var helt uppslukad av den. Den handlade om fyra ungdomar några år äldre än mig som bevittnat en kidnappning men ingen tror dem när de berättar vad de sett. En skarp knackning på min dörr fick mig nästan att flyga upp ur sängen, Akilles tittade på mig som om jag hade blivit galen.
   “Ella?” sa Elias barnsligt ljusa röst från andra sidan. “Mamma sa att jag skulle säga till dig att det börjar bli sent och du måste ta ut Akilles innan du går och lägger dig.”
   “Jaja.” Mina ögon letade efter stället där jag hade blivit avbruten.
   “Mamma säger att du ska gå nu.”
   “Snart.” Jag försökte begrava mig i boksidorna igen - jag hade precis kommit till den bästa delen - men Akilles hade hört det magiska ordet “ut” och gjorde det omöjligt att läsa när han snurrade runt på överkastet. “Jaja, vi går väl nu då...” Jag sprang ner för trappan med Akilles redan väntande vid ytterdörren. Jag tog en jacka från kroken och öppnade dörren. För ovanlighetens skull tog jag även kopplet från sin krok.
   Vi gick ner för gatan, det var nästan mörkt ute och kallt för en kväll i mitten av augusti. Jag tvekade vid vägskälet där vi brukade vända och gå hem igen, men någonting drev mig vidare, jag ville inte hem. Inte än.
   En bit längre ner för vägen låg Lissas hus. Melissa Stark. Hon, Anna och jag hade varit bästisar när vi var små, vi hade varit oskiljaktiga. Men när vi började mellanstadiet hade Lissa skaffat sig nya vänner, ett rykte och blivit populär. Så när vi andra inte hade följt hennes karriär hade vi inte dugit längre, vi var inte populära nog för skolans lilla prinsessa. Jag suckade. Jag ville inte vara bitter, och det var inte som om jag var arg för att hon hade vuxit ifrån oss. Men sättet hon behandlade Anna på gjorde mig vansinnig, jag förstod inte vad det var som var så roligt med att vara elak. Speciellt inte mot någon som en gång varit mer som en syster än en vän. Kanske var det just därför.
   Jag insåg inte att jag stannat förrän jag hörde skriket och vad som lät som glas som krossades inifrån huset. Tyst signalerade jag Akilles att komma - i detta ögonblicket var jag glad för all lydnadsträning vi gjort genom åren. Med kopplet så kort att jag praktiskt taget höll i halsbandet smög jag närmare. Jag borde ha vänt men nyfikenheten tog över. Vem var det Lissa bråkade med nu? En pojkvän? En av tjejerna i hennes hov? Hennes pappa? Jag kikade runt hörnet och såg att bakdörren stod öppen, gult ljus spillde ut över den gröna gräsmattan. Någon klädd från topp till tå i svart backade ut ur öppningen, luvan som hängde fram över ansiktet gjorde det omöjligt att urskilja om det var någon jag kände eller en främling. Hen släpade på något, något stort och tungt. Någonting glittrade i det svaga ljuset. Hår. Askblonda lockar. Lissa. Rädslan spred sig genom min kropp som is, kall och ovälkommen. Vad var det som hände? Var Lissa... död? En svag rörelse, ett förgäves försök till att komma loss. Omedvetet klev jag närmare, i skuggorna stog det en mörkblå Volvo. Den hörde inte hemma här. Klang. Jag sparkade på en burk, något som i den spända tystnaden lät som ett pistolskott. Skepnaden vände sitt ansikte mot mig och för ett ögonblick tyckte jag mig se blå ögon.
   Innan jag visste vad som hände hade jag skenade över trädgården och halvvägs hem. Svetten rann från min panna och mitt hjärta rusade som en häst i full galopp. Jag kunde inte tänka, jag var bara tvungen att ta mig hem. Allt skulle lösa sig om jag bara kom hem, mamma skulle lösa det. Pappa skulle inte låta något hända mig. Det enda verkliga var kopplet jag krampaktigt höll i min hand.

Chapbook

Tankar och känslor

som påminner om

kärlek

Inte den som brukar säga

vad jag tänker,
känner -

bara med dig.

världen snurrar
       jag har svårt att andas
              ändå har det aldrig varit så lätt
                     jag är inte trött

                             trots att jag inte sover

Tassar,

mjuk päls.

Varma ögon,

en blöt nos.

Lojalitet.

Min klippa.

Den jag alltid ringer

när jag inte orkar mer.

Om du faller

faller också jag.

Låt mig hålla dig uppe,

nu är det min tur att vara stark,

för oss.

Så mycket jag vill säga,
men vet inte hur.
Rodnar, stammar,
har satt orden i halsen.

Varför är du så bra,

men inte jag?

      Du håller mig i handen,

  leder mig på livets gropiga väg.

    Hjälper         mig         upp när jag faller.

 Ä r vinden                    under mina vingar.

 Viker undan                 de grenar du kan

       från mitt           ansikte

                utan   tanke

      på att de repar dig istället.

Kan inte skaka känslan

att jag står ensam kvar

i ett hav av främlingar.

Jag har aldrig varit förälskad,
tror jag.
Men jag har älskat,
gränslöst.

Aldrig dig,

alltid dig.

Är sömnlös,
trots att jag borde sova.
Glädje, hopp förväntan,
men även rädsla.

Grönt hår,

klarblå ögon.

Kan detta också vara kärlek?

Även om jag inte är kär?

Ligger vaken,
igen.
Rusande tankar,
snurrar, virvlar,
kan inte sluta.
Rädsla.
En smärtsam knut
i mellangärdet.
Vill inte förlora dig också,
inte dig.

Värme

Kyla

Lätt bris

Glittrande yta

Kyla
Regn
Åska
Splittrad insida

En gång till.

Jag har slut på ord, men inte när jag pratar med dig.

Mörkret sväljer mig hel.

Vad som en gång var

är inte längre

Vad som kunde ha varit

fick aldrig chans att vara

     Vad betyder det att älska?
Jag älskar         min         familj,
       mina                   vänner likaså.
  Är inte det               kärlek med?
     Eller räknas         bara känslan
            när man   gillar någon
      på det där speciella sättet?

Glada små saker

Böcker

En spricka i universum,
där olika sidor
av tid och rum möts.
Ett farligt möte,
en portal till ett annat land.

*

Kaktus

En igelkott i kruka,
grön med vassa, gula strålar.
Har alla taggarna utåt,
men ett leende av välbehag.

*

Låten du skrev

Platt och fyrkantigt,
medicin för ensamheten.
Din röst på repeat.

Drama - Drama

Scenangivelser

Anna (suckar): bla bla bla

Anna (ledsen): bla bla bla

/Anna går fram till Erik, håller om honom/

__________

Scene indications

Anna (sighs): blah blah blah

Anna (sad): blah blah blah

/Anna walks over to Erik, holds him/

Dialog: Hissen

Amalia och Benjamin väntar på hissen. De har stora matpåsar vid sina fötter och bor på sjunde våningen. Klockan är efter tio på kvällen. Benjamins telefon ringer.
   Benjamin: Det är Cecilia.

   Amalia: *surt* Jag visste inte att ni var så nära.
   Benjamin: Hej! *Paus* Mhm. *Paus* Jag är med Amalia just nu. *Paus* Det låter bra. *Paus* Vi ses då! *Benjamin lägger på* Varför är du så sur?
   Amalia: Jag vet inte, kanske för att min bästa vän och min pojkvän håller hemligheter från mig!
   Benjamin: Det är inga hemligheter! Hon behövde bara lite... råd... om en grej.
   Amalia: Råd? Från dig?
   Benjamin: Vad menar du med det?!
   Amalia: Inget... Vad tror du själv?!
   Hissdörren öppnas och Amalia tar påsarna och kliver in. Benjamin står kvar.

2007

Jag tittar ner på mina slitna tennisskor som jag fått efter att F hade vuxit ur dem. Fula men bekväma. F har också tagit på sig bekväma skor medan M valt högklackade svarta stövlar, något jag invärtes skakar på huvudet åt.
   Tiden går, folkhavet fylls på bakom oss och temperaturen stiger i takt med mina hjärtslag.
   “Go’kväll!” Husbandet Ramsells sångare kommer in på scenen klädd i en grön t-shirt och påsiga, grå cargobyxor medan gitarristen och trummisen försiktigt börjar spela på en för mig okänd rocklåt. Några i publiken bakom oss hejar lite halvhjärtat tillbaka, som om folkmassan inte riktigt vet hur den borde reagera. “Vi testar en gång till, så får alla va med. Go’kväll!” Den här gången svarar alla och jag känner energin växa, det är nu det börjar. Vårt väntande är över, och den dova värken av att ha stått på samma ställe i över två timmar är som bortglömd.
   En välbekant melodi spelas får människorna omkring mig liv. Take on me, take on me, take me on, take on me, I'll be gone, in a day or two. Med mentaliteten av en bikupa klappar och jublar vi över låtvalet och snart försöker alla vara med och ta de högsta tonerna. Sweet dreams are made of this, who am I to disagree? I travel the world and the seven seas, everybody's looking for something. F drog oss närmare scenen, nu var det bara tre rader med människor mellan oss och staketet.
   “O-oh!” O-oh! Markoolio glider ut på scenen i en vit kostym ut på scen och får med sig hela publiken. Det är ju värsta schlagern! Jag klappar, skrattar och sjunger. Folk omkring mig visslar och hejar. “Vem är världens bästa artist?” vi mumlar ett otydligt svar, med vilket han inte är nöjd. “Vem är världens bästa artist?” Markoolio vi skriker som om vi hade en mun, en röst. Nostalgin för mig tillbaka ännu längre bakåt i tiden, fast låtarna är inte samma som då. Han klättrar ograciöst ner från scenen och ställer sig på staketet och hela publiken rör sig mot honom, som kycklingar kring en hönsmamma,. Han sträcker ut mikrofonen i publiken och enskilda röster ekar i högtalaren. Reggae! Ingen sommar utan ragga!
   I’m calling your name! Magnus Carlsson dansar ut och hela publikhavet sjunger och dansar med. ... Riding on the big waves of love... Den bekanta melodin till “Live Forever” dras igång och vi oooar exalterat med. Aah, aah, aah... Aah, aah, aah... I will live forever, if you always keep me in your mind. Jag kan varje ton, varje ord och i detta ögonblick, när min röst blandas med resten av publiken är jag inte rädd för att visa det. Jag kan inte stå still, musiken lever i mig och den måste ut. I’m gonna live forever, don’t you ever forget, that all the stars in heaven will shine for me!    Sen är det Dannys tur. Mitt hjärta bultar. Det är detta jag har väntat på. Han har solglasögon trots att det är mörkt ute och den svarta munkjackan ser allt för varm ut för den varma sommarkvällen. Han dansar runt scenen och jag är som förhäxad, vi har gått vilse i musiken. And I’ve been trying everyday to forget you, now I know that just ain’t right ... It’s all about our love. Vi är ett, för ett ögonblick har jag glömt att jag är jag och inte en del av musiken. Värmen är otrolig, men jag kan inte stå still. Musiken vibrerar igenom mig, pulserar som ett hjärta. Vårt hjärta. Det känns som om hela världen är här, nu. Samtidigt känns det som om jag var ensam, bara jag och texten, melodin. Mina tankar smälter undan, jag lever bara här och nu. I musiken. Utan den skulle jag sluta existera. Play it for the girls! ... Play it for the world! The dreams never dies.
   “Schalala” Schalala “Schalalalalalalala” Schalalalalalalala. “Schalala schalalala schalalalalalala” Schalala schalalala schalalalalalala. Vi sätter det på första försöket, inga uppmaningar behövs den här gången, jag är stolt men jag vet inte varför. Hey! I’ve been feeling kind of lonely since you left! Danny fejkar ett telefonsamtal och framför ett dansnummer i vilket han kastar av sig solglasögonen och jublet stiger omkring mig, jag jublar också, utan att tänka. Warm and cold, you grab me down, you lift me with your magic. Han kliver ner på en av högtalarna och en en gång dras publiken mot punkten där han råkar befinna sig,. Kodachrome, are lazy beams creating this illusion. Han hoppar ner, vi pressar ihop oss ytterligare, som om han var en magnet och vi metallspån. Trots att jag är tre rader från staketet kan jag nästan röra honom. Nästan. I can leave any day, but you’re always gonna stay on my mind. Tokyo, you’ve got the rhythm in you! High and low, she’s gonna do it to you! En av konfrancéerna kommer ut på scenen och börjar knäppa upp sin skjorta och Danny hänger på och tar av sig jackan. Vi skriker igen...
   Jag var elva, min plastsyster F skulle snart fylla tretton och hennes kompis M var ytterligare några månader äldre. Vi stog framför den för mig massiva scenen, lite höger om mitten, förväntansfulla men även något nervösa.

Vilddjur

Vildhästar
i en skyndsam galopp.
Var tar livet vägen
när stigen tar slut?

Är frihet
att tämja eller medvetet följa?
En gång var flocken vänskap
nu är det tvång.

Varför ljuga
när sanningen kan stoppa bråken?
Religion eller makt,
varför skapa ett oss när vi är samma som dem?

Det är en sak
att som vilddjuret döda av måstet
en annan
att döda för dödandets skull.

Vi är inte vilddjur
längre

Andetag

sakta ner, andas in - ut
sätt den ena foten framför den andra,
ett steg i taget
du behöver inte skrika, jag förstår
jag är inte blind, inte döv
men vi kan inte vinna
om vi satsar allt
på ett och samma kort

Vinternätter

Alice klev på buss 325, något som brukade vara en del av hennes vardagliga rutin. Innan. Innan hon träffade Oliver. Innan hon försvann. Innan hon tvingades lämna allt bakom sig. För deras skull. Då var hon nitton, nu hade mer än tjugo år passerat men den familjära lukten av blöta vinterkläder och cigarettrök väckte en ovan hemkänsla till liv. Hon föll tillbaka i gamla vanor; hon satte sig på det tredje sätesparet bakifrån med gymväskan på sätet bredvid sig, en armbåge stödd mot den lilla kanten vid fönstret medan hon såg ut över den numera obekanta staden. 

Alice blick gled över den gamla biografen. En känsla av melankoli spreds genom henne när hon såg hur ensam den tomma byggnaden verkade vara. Den hade varit nedlagd i över fem år, det visste hon. Men det var där det började, eller var det mer korrekt att säga slutade?
 
“Hej!” Alice andedräkt blev till ett vitt moln medan hon glatt vinkade åt den blåögda mannen som väntade på henne utanför biografen. Hans ansikte var gömt från gatlampornas elektroniska sken av luvan på hans jacka och hans ansikte badade i nattsvarta skuggor.

   “Hej!” Han log det leende han alltid log när han var omgiven av främlingar. Det var, för den omedvetna, ett självsäkert, snett flin. De pärlvita tänderna helt gömda bakom hans läppar. Alice visste bättre. Han kom närmare och gav henne en fjäderlätt kyss innan han virade sin arm runt hennes axlar.

   “Alice! Vänta på mig!” Maria kom utspringande från biografen men skyggade tillbaka när hon såg Olivers mörka siluett. “V-v-v-vem är du?!” Alice kunde inte låta bli att le, det värmde att hennes bästa vän försökte stå upp för henne. Hennes motståndare var dock ofarlig - i alla fall för henne.

   “Maria, det är okej”, sa Alice i ett försök till att lugna sin upprörda vän. “Det här är Oliver. Oliver, det här är Maria.”

   “Hej”, Oliver log snällt och vinkade med sin lediga hand, noga med att dölja sina hörntänder. “Så det är du som är den mystiska bästa vännen.”

   “Ehm... Vem är du?”

   “Jag är besviken”, skrattade han. “Trots att jag redan visste att du skulle säga det.” 

   “M, han är min pojkvän.” 

   “Va?!” Marias röst var fylld med en blandning av besvikelse och chock. “Sedan när?”

   “Kom, vi pratar på vägen hem.” Alice tog Marias hand och ledde sin förvirrade väninna till den svarta volvon som stod parkerad en bit längre ner på gatan. De tre satte sig: Oliver i förarsätet, Maria och Alice i baksätet.

   “Hur länge har ni varit tillsammans?!” Marias chock hade övergått i ilska, något som var ovanligt för den annars så tålmodiga unga kvinnan med det kopparfärgade håret. Alice skämdes, men hon visste att hon inte haft något val.

   “Två år”, Alice sträckte sig efter vännens hand och kramade den i sina. “Jag skulle ha berättat om jag kunde.” Maria slet sin hand ur Alices.

   “Hur kunde du!” Ilskna tårar rann nerför hennes kinder och hennes bruna ögon brann av något som bara kunde vara avsky. “Jag trodde vi skulle berätta allt för varandra!” 

   “Jag vet.” Alice slog ner blicken till sina tomma händer. De hade aldrig bråkat förut. Inte så här. “Jag ville berätta, men...”, hon kastade en snabb, omedveten blick på Oliver.

   “Men han lät dig inte.” Avslutade hon giftigt, som om det var den enda sanningen som existerade. “Vi svor att aldrig låta någon kille komma emellan oss!”
   “Jag... Det är inte... Omständigheter...” Alice kunde inte hitta orden, de ville inte forma meningar i hennes huvud.   “Ni kan släppa av mig här.” Maria korsade armarna och blängde kallt ut genom rutan.
   “Vi kör hem dig.” Nästan bad Alice.

   “Jag vill inte att ni kör mig hem. Stanna bilen!”
   “Snälla Maria...” Oliver svängde upp på trottoaren och stannade med ett ryck. Maria slängde upp dörren och stormade ut.
   “Jag vill aldrig se er igen!” Alice hörde gråten i hennes röst och hon kände den samtidigt bubbla upp inom sig själv. Vad hade hon gjort? Alice klev ut ur bilen, tog ett djupt, isande kallt andetag och skrek. Högt. Ilska och sorg blandades. Det gjorde ont. Det var smärtsamt än något hon tidigare hade upplevt. Bildörren öppnades bakom henne och en kall hand sträcktes efter hennes. Oliver drog henne försiktigt in i bilen. Han kramade hennes hand och startade motorn. Alice lutade sig mot hans axel, en ensam tår letade sig ner för hennes kind.

Bussen svängde in på centralen och Alice klev av. Mörkt hår, isblå ögon och ett pärlvitt leende mötte henne i mörkret.
   “Hej.” Hon log, brett. Brydde sig inte om någon såg deras matchande huggtänder.
   “Hej.” Han drog henne intill sig. “Jag har saknat dig.”
   “Jag har saknat dig med.” Hon virade sina armar om hans hals och lutade sig närmare för att pressa sina läppar mot hans. En flämtning stoppade henne. Alice vände sig om och möttes av bekanta, bruna ögon och kopparfärgat hår.
   “Alice?” De chockade ögonen gled över henne, granskade varje hårstrå, varje söm. “Men-men du är död. Du dog för tjugo år sedan. Hur kan du vara här, vid liv? Och du har ju inte åldrats en dag!” Maria tog ett steg tillbaka, sedan tre till. “Omöjligt.”

Prosa - Prose

Medvetandenivåer

Ett växlande samtal kan gå lite lite så här:

Plantering

"For shadowing"

Saker i konversationen kan användas för att få läsaren att ana saker som kommer att hända längre fram i historien.

__________

Conciousness levels

A fluxuating conversation can look something like this:

For shadowing

Things in the conversation can be used to imply to the reader that something is going to happen further in the story.