En händelse ur min familjs historia

När mormor var liten fick hon en nalle. Han blev hennes bästa vän och hennes beskyddare mot ondskan som lurade i mörkret om natten. Jag har många gånger fått höra historier om deras äventyr under min uppväxt, de brukar gå ungefär så här:

Det var en mörk, blåsig natt i mitten av april. Jag vaknade av en hög smäll som verkade komma inifrån garderoben som stod på andra sidan rummet, mitt emot min säng. Jag höll mina ögon krampaktigt slutna och tog ett fast tag om täckeskanten med ena handen medan den andra försiktigt sökte efter Nalle som någon gång under natten hade försvunnit från min famn. Det ända ljud jag kunde urskilja var det tysta snarkandet från mina systrars sängar och prasslandet av mitt täcke. Var var han? Långsamt vände jag mig så att jag kunde kika ner på golvet, allt medan jag fokuserade på att dölja det faktum att jag var vaken från monstret. Det kunde inte skada mig om jag sov. Jag kisade ner på golvet, försiktig med att inte öppna ögonen för mycket. Nalle stirrade upp på mig med stora, sårade ögon. Jag måste ha sparkat ner honom i sömnen. Jag viskade ett tyst förlåt till honom och sträckte ned min hand för att plocka upp honom. Då small det igen. Det var högre den här gången, som om det var närmare. Jag ryckte åt min min vän från golvet och satt spikrakt upp i sängen, den lilla björnen tryckt hårt mot mitt bröst. Golvet knarrade och ett lätt krafsande ljud kom från fönstret. Jag knep ihop ögonen igen.
   Snälla rädda mig, snälla rädda mig, snälla rädda mig, bad jag till min mjuka vän, mitt ansikte tryckt mot det mjuka tyget. En ljusblixt färgade insidan på mina ögonlock röda och en hög smäll fick mig att hoppa högt och nästan skrika av rädsla, men jag höll igen. Visste att mamma ogillade att bli väckt. En till blixt följd av en smäll, och en till. Det var tystare nu, längre bort. En smäll till och sedan blev det tyst. För ett ögonblick verkade det som om hela världen höll andan, sedan gick allt tillbaka till hur det brukade vara. Tysta, långsamma andetag, vinden som blåste genom träden och det tysta tickandet från klockan i köket.
   “Tack”, mumlade jag trött och pussade Nalle på nosen.

Mormor har fortfarande kvar sin gamla vän, även om han nu blivit lappad och lagad många fler gånger nu än vad han hade då. Men en sak som aldrig förändrats är den underligt levande glimten i hans ögon, något som antagligen bara är en inbillning men som ändå skapar en obeskrivlig känsla av trygghet.